Alla barnen

Om man inte är i skogen när trädet faller, betyder det då att braket inte hörs..? Eller hur nu den fär sayingen går.

Well, om jag inte skriver inlägg – finns vi inte då? Oh yes, we do. Vi finns så det stänker om det. Lorden har avverkat 2:an, Malcolm förskoleklassåret, twins påbörjar sitt finala förskoleår i augusti. Some crazy shit.

Axel har passerat 100-kilosstrecket på vågen, avverkat ett utbytesår i Iowa (och nej – det är inte pga KFC etc som han väger en tiondels ton, utan intensiv cross fit-träning, flitigt påhejad av beundrare, ‘Go, giant Swede!’ som denna höga specifika vikt erhållits; ‘Elin! Plz buy: ägg, havregryn och mjölk; ju större kvantiteter, desto bättre.’ Yes, sir! Tacksam att hans främsta proteinkällor inte är kalvbräss och hummer.) Klokare och bättre än ever är han tillbaka till allas (möjligtvis inte sveriges höns) vår eufori. 

Rufus, giant Swede och Malcolm

The funky bunch

Norma har gått ett år på natur, inte oväntat med bravur. Bloody genious-unge.

Hubby har disputerat, föregått av svår ångest, men he did it! Man är ju rätt stolt.

Känner mig som en stolt tupp i hönsakläder. OCH: jag har äntligen kommit till insikt med vad jag så klart ska bli nu när jag är stor, och vid väsentligen bättre vigör/status, (om än alltjämt lite brittle): jag ska bli PT! Kom fram till detta i höstas, men tror mig inte ha röjt detta i just detta forum. Har påbörjat arbetsträning på ett litet gym på söder; känns som handen i handsken. Ett fabulöst litet premium-gym, med bara jättenice peeps (både ägare/anställda samt kunder). SPR Athlete Factory heter det, och BJJ (brasiliansk jiu jitsu) utgör ryggraden i verksamheten, lokalen utgörs av en dojo/matta och ett riktigt bra gym typ 50/50. Jag kan inte i ord beskriva hur glad jag är över att få side-kicka hos dem. Planen är att detta tredje arbetsträningsvarv (…) ta one day at a time, och gå en PT-utbildning när jag mår tillräckligt stabilt, in sha allah efter jul.

Lorden tv i bild, Rufus i rutiga brax, Silas i jeansshorts, och den ni inte ser bakom mig är min privata hejaklack: DaddyMac.

Det enda som kanske är lite (lite) hm, kanske inte synd, men åtminstone ovanligt sommarwise, är att sommaren tillbringas i Stockholm, (iom arbetsträning är man inte entitled semester). Å andra sidan är det bara kul att vara på ‘jobbet’, och dessutom ‘jobbar’ jag endast 10 timmar/vecka än så länge. Är ledig i två (separata) veckor, så barnen kommer mest att hänga med sin fassa som ju har semesterr. Må solen lysa över my boyz..!

Nu kör vi!

Igen. 

Känns bekant, på nå’t sätt. Bihålor, tänder… Nu: händer.

Häromnatten (till söndag, för att vara exakt), vaknade jag kl 3, av jävliga smärtor i lederna; axlar, armbågar, handleder. Smärtorna var lava-lika, som om det brann i kroppen. Kände mig som om jag var 90 år, när jag trevade mig nerför trappan till köket för att leta fram något smärtlindrande — men — inte hjälpte dessa.

I och med att hubby är mitt i slutspurten till disputationen, tvekade jag att involvera honom i skiten. Med tanke på att jag är läkarfru (tillika dotter), vet jag att det är lite pointless att gnälla om smärtor som inte är mkt allvarliga (läs: cancer). Tydligen väckte jag dock honom (samt äldste pöjken) med ‘neeej!’ ‘neee–eej..!’, då jag drömde att jag stod på trappan till vårt hus med matpåsar i de ömmande händerna, och tjuvar strömmade ut ur huset, men jag var oförmögen att stoppa dem, iom smärttillståndet. 

Nästa natt var ännu värre (jag funderade på att likt den 90-åriga gumma jag kände mig som, ta till köttkniven i köket och avlägsna mina armar från min kropp).

Hjälp?

Under natt nummer tre, kulminerade smärtan. Den koncentrerades också till höger hand, och tre fingrar; tumme, pekfinger, och fuck you-fingret. Maken hade åka-till-jobbet-bara-en-vecka-kvar-till-själva-nålsögat-skygglappar på, han hann haspla ur sig: ‘jag ska bara disputera först, se’n tar jag hand om allt.’ Då ringde jag hans ortopedbror, som – helt logiskt – konstaterade att mina besvär med största sannolikhet orsakats av karpaltunnelsyndrom. Hade ju det som gravid, dock helt utan smärtor då, endast domningar.

Brother in law fixade remiss till arbetsterapeut, skocken och jag packade in oss i bilen och drog t sjukan. Först matstopp på hatmatstället, McD. Hatar att jag älskar det, hell on earth, koldioxidutsläppsbawzen No 1, och blaa. Men! Barnen blir utfodrade till rimlig kostnad (de vill ju helst alltid äta sushi, men detta rimmar dessvärre illa med en sjukskriven plånbok). 

I väntrummet till abetsterapeuten där jag skulle hämta handskenorna, tackade jag Steve för hans annars av mig så bespottade livsverk.

Så även i själva besöksrummet.

Skenor emottagna, vi rullade vidare. Next stop: mall of scandinavia – Sveriges mest välsorterade Legoaffär skulle erövras. Vi har ju sportlov, så gossar är hemma. Snön lyser med sin frånvaro, så vi har hittills tillbringat dagarna med att spendera pojkars sparpengar på allehanda Legobyggen. Lorden hade spanat och sparat sig till igår, och då slog han till och drämde till med det största Minecraftbygget jsg skådat. Perfekt, tänkte jag – lovet räddat! Det byggdes färdigt på 4 timmar.

Väldigt taggade inför Lego-shopping

Vaknade denna morgon utsövd, utan smärtor, och SÅ enormt glad över att inte ha gråtit mig genom natten, all thanks to

Vad mer behövs för att fullborda min look..?

Rullator, kanske. Vi får väl se vad framtiden håller i sin hand….

Tanden satt kvar till fredagskvällen. 

Måndag fm har jag tandläkartid.

Ett jättenaturligt smajl i sola utanför systemet, för här ska firas! Makens spikade disputation, och en helg utan palestinaschal för munnen..! Tjohoo, bon week-end, tout-le-monde!

Som så många gånger förr, kommer detta inlägg att beröra mina tänder. Och bihålor. Barnen mår bra, hur bra som helst.
Let’s start med det för så många ångestfyllda ämnet teeth. Hur många gånger har man inte drömt mardrömmar om avslagna framtänder..? Jag har säkert ett tresiffrigt svar på den frågan, men jag tror att alla kan relatera. Efter hela helvetesåret 2013 med alla tandläkartimmar (orkar inte dra skiten igen, plus att man kan leta sig tillbaka i inläggen om spänningen är olidlig), så blev ju gebisset – efter omständigheterna – riktigt bra. (När man opererar ut ett tandben kan det bli lite svajjigt med tandköttets utseende); i mitt fall kröp det liksom upp en bit, men de geniala tandteknikerna, som jag i princip blev high-five-polare med efter de c:a 30 timmarna i deras lokaler, utprovandes rätt färg och blaaa på implantatet, löste det hela med att lägga lite tandköttsrosa glasyr närmast tandköttet, och granntanden (vä fram) fick en ny fasad som skulle matcha implantatet bättre. För den oinsatte innebär ‘fasad’ ett tunnt porslinsskal som fästes på den nedslipade bakomliggande tanden. Utan fasaden ser tanden ut som en väldigt osmaklig, banangul, gammal persons tånagel. Typ. Men våren 2014 blev så munnen åter en källa till glädje för mig, har ju lite Therese Alshammarskt, hästlikt garv, och är väl allmänt fåfäng, så jag vågade ju inte le vidare relaxat dessförinnan. Detta är blott en prolog till kommande drama.

Igår var det dags för min tredje bihåleop. Denna gång full av hopp och förtroende för både läkaren (som vi känner) och ingreppet. Det gjordes skiktröntgen på min skalle, och the doc visade varför det gått lite fel vid tidigare ingrepp. Jag sövdes av snälla blåklädda ladies på Sophiahemmet (även narkosläkaren var en dam), och den gode doktorn gjorde sitt jobb. ALLA gjorde sitt jobb. Det var bara den detaljen att jag vant mig så vid min så välfungerande käft, att jag inte hade en tanke på att varsla någon om att vidta erfoderliga säkerhetsåtgärder beträffande bettet, så jag gjorde inte mitt jobb (helt ärligt hade jag inte en tanke på att tänderna kunde vara i fara, men JAG BLIR GALEN PÅ MIG SJÄLV NU NÄR JAG LIGGER HÄR I SÄNGEN TANDLÖS..!) Det som hände, var sannolikt att tänderna skadades av intubationsröret (som går ner i svalget när man är sövd, jag tror det är för att se till att man inte kvävs), hur vet jag inte exakt, men kanske högg jag likt en carcharodon när man skulle avlägsna röret? Oklart. 

Jag.

Ok, inte riktigt, MEN fasaden ramlade av och implantatet är j ä t t e l ö s t. Så utan intifadahsjal över munnen ser jag ut att ha en gammelmänschs’ tånagel samt en sladdertand i munnen. Suck. 

Hotter than ever, post op, 9/2 2017. 

Vill i alla fall säga att jag i övrigt mår tiptop! Har jag inte gjort dag två efter tidigare ingrepp, så…. alltid nå’t! 

Tre veckors jullov med Appleproduktsheroinister som resultat hade passerat. Tyckte därför att det skulle kännas skönt för allas våra gamnackar att kolla in en avsevärt mer tilltagen skärm, när den första riktiga vardagen infann sig , och Stockholm Stad – utan minsta tillstymmelse till empati för alla föräldrar – inledde terminen med en studiedag. Wtf, liksom?? 
Ja, ja. Sagt och gjort, de fyra och jag drog till Heron City för att insupa lite kultur i form av filmen ‘Sing‘. Lite småskralt i kassan så här post jul, så jag var en så’n där präktig morsa som hade köpt vattenflarror (för kranvatten dög tydligen inte…) på Ica, och biosnask. Vi kollade filmen, och jag drack vatten. Och ännu mer vatten. Grabbarna ägnade sig mest åt govdis (Lorden har lagt av med det, men spräckte min snålbudget genom att med ögon likt dessa få mig att gå med på att tjacka ‘hot snacks’, som är någon variant på chips.)

(Av någon anledning vill inte WordPress låta mig lägga upp bilden, men här är den. Bildtexten till: Alltjämt ett par gamiga nackar…)

Väl ute från bion, tvingades jag uppsöka WC. Efter blåstömningen ställde jag mig upp, för att dra upp brallorna. Då lyckades jag pressa upp innanmätet i min rockinnerficka, nämligen ett pensionärsfodral med mobiltelefon, viktiga kvitton och alla kort. Hela rubbet dök rakt ner i kisset. Yay..! Not. 

Jag högg snabbt som ögat efter den urinmarinerade reservhjärnan, fick upp fodralet och korten, men telefonfan fastnade i kröken av toan. I panik öppnade jag dörren, och bad den förstfödde att samla ihop skocken och vakta toan medan jag desperat raggade upp en snäll SF-Mohammed. Han kom med verktygslåda och allt, men telefonsatan satt fast. Så där slutade den sina dagar. 
Frustrationen. Skrubbandet av händer… 

Lorentz försökte trösta mig, och erbjöd sin ipod, sina sparpengar, och jag vet inte allt, lille gubben. Efter några stånkande minuter insåg jag att det ju ändå var rätt kul, hela grejen. Man kunde ju bara skratta.
Men från och med nu: backa upp telefonen e v e r y d a y ! Every day. Alltid.

Ja, vafasen, nu har tiden läkt bakfullt sinne tillika kropp, och tydligen tog den minnesbilderna med sig. Eller så var det spriten som så gjorde, men jag minns i alla fall att det var ett hejdundrande kalas (äldste broderns 50-årsfirning) och kul hade jag (i princip naken i en transparent, lånad spetsklänning som ej hann provas ordentligt innan avfärd) och ‘dansade’ (eller åtminstone ‘rörde mig till ljudet av musik‘) till klockan 4. 

Vi lämnar det. Brors barn var – inte oväntat – supergulliga, och lilla baby Max (bara två månader..!)… Vad ska man säga – adorable. 

Tillbaka i vardag, se’n ett bra tag, ju. Som vanligt blir det panik-shopping med inhandling av samtligt julrelevant (från sill till Pokémongosedjur) på en och en halv dag. Wish me luck.

Twinsen badade, som vanligt tills att deras hud blev intill upplöst. Jag passade då på att redogöra för en oerhört intensiv och svinakul helg i New York, dvs förra helgen.

Men. Jag sjabblade bort inlägget i ett maniskt försök att städa upp i tillvaron (eh… telefonen). I och med mödraskapet och idag vab x 4, är det inte sällan ett 40-tal appar aktiva, och så gick allt av bara farten.

Hav tålamod! I brist på bilder (vet inte, men hann liksom inte ta fram telefonen, det var som om tiden gick extrasnabbt, på nå’t märkligt vis) Får helt enkelt tänka om och göra rätt… 

Enligt min mamma var jag inte något ‘öronbarn’. Sannolikt var det väl det faktum att vi hade två dagisbarn och två bebisar hemma, som resulterade i en rik bakterieflora in the house. Minns inte vilket som var ägget resp. hönan, men Silas eviga snoreri visade sig så småningom vara öronhinneinflammation.

Hemofilusbakteriesnor med matchande napp.

Det snurrade väl runt baciller i barnaskaran, och hamnade oundvikligen i mitt huvud – i alla bemärkelser. Jag är i allmänhet värdelös på att känna efter hur jag faktiskt mår, men runt årsskiftet ’12/13 kunde man konstatera att jag visade en del symtom som tydde på utmattningssyndrom. Det hade varit vist att ta dessa på allvar. Så skedde dock icke.

När Silas var 10 månader hade han svullat åtskillig antibiotikakur, och vår ÖNH-läkare tyckte att han skulle få rör i öronen. Han sövdes och opererades ett par månader senare.

Strax före op. Ser nästan ut som om han visste vad han skulle utsättas för. Lille plutt.

Post op.

Den våren, 2013, var det meningen att jag skulle påbörja mitt nya jobb; en lång historia kortas nu ner avsevärt, don wanna bore you – jag skulle vara resturangchef (!) på Dansmuséets nya resturang på Drottninggatan i Stockholm. En kompis hade ordnat detta. Initialt var tanken att jag skulle hjälpa till med grafisk profilering för stället, men ett par månader innan det var makens tur att bawza twins och hushåll, hade vänninan tillika chefen bestämt sig för att det skulle vara en bättre lösning om jag blev resturangchef. 

Den nionde april 2013 stegade jag iväg mot tunnelbanan – med lösgom i mun (och ont i örat; mitt vänstra öra utgjorde denna vår ett absolut hot mot min existens, och övertygade mig emellanåt om att jag skulle bli tvungen att göra en Vincent för att klara livhanken), och sol i sinne (typ – såg trots allt fram emot att få börja jobba).

Inte av samma anledning som stackars Vince, men –

Väl framme på Drottninggatans slut, började jag förstå att trumhinnan sannolikt brustit då det sipprade vätska från örat, och smärtan var outhärdlig. Så min första arbetsdag på fyra år inleddes med en resa till öronakuten på KS. Man konstaterade perforerad trumhinna, och antibiotikakur nr tre (fyra? Fem? Tappade räkningen) inleddes. Kurer skulle komma, kurer skulle gå. 

Jag försökte efter bästa förmåga komma in i rollen som ‘resturangchef’ – jag var naturligtvis en novis, mina närmsta erfarenheter i branschen var väl servitris på restaurant La Mélisse i Malmö, i slutet av 80-talet. Ja, ni fattar. Ringa experience, men min vän – som ju trodde sig ha anställt den tidigare så gladlynta och sociala männskan – hade hopp, ‘du lär dig snabbt’. Saken var dock att jag vid tidpunkten blott var en skugga av mitt forna jag; en sliten, av antibiotikakurer nedbruten, framtandslös morsa (med lösgom, och så småningom stora stygn i tandköttet som påminde om ‘dill mellan tänderna’). 

Jag klarade alkoholutskänkningstillståndstentan, och så kom den 25/5 – den soligaste fredagen på hela våren. Löningsfredag, uteserveringen med ett par hundra sittplatser skulle invigas, personalen var redo (och fantastisk! Min räddning i hela denna soppa; shout out till dem), nystrukna skjortor, och hela baletten. 

Vad hände då? Trumhinneperforation nummer två; resturangchefen tvingades till akuten – igen – med svansen mellan benen. Ej bra.

Våren förlöpte; 14 antibiotikakurer hann konsumeras allt som allt, åtta kilos viktras iom detta. Maken skötte barn och hem – tackolov (hur gör heltidsarbetande fäder och mödrar som har barn?? Skiljer sig..??). Så småningom konstaterades kronisk sinuit (bihåleinflammation), och jag tvingades genomgå en fess. Efter detta sjukskrevs jag en månad för att recover och bygga upp mig lite. 

Av förståeliga skäl hade dock min tidigare vän blivit mer av en fiende, och det hela slutade med att hon avslutade vårt samarbete. Det gick inte så galant till, men samtidigt – vilken absolut k a t a s t r o f till resturangchef… Nota bene, dock – mina intentioner var att köra, det var väl bara det där med självinsikten som inte riktigt fanns – att kunna känna efter vad jag skulle klara av utan att duka under…

Så. I augusti 2013 sjukskrevs jag för utmattningssyndrom. Något som jag aldrig NÅGONSIN hade trott om mig själv, som den Ardenner  jag trodde att jag var. 

The real Ardenner

Men men. Känns ändå positivt på nå’t sätt att ha kommit till insikt om det här nu, och inte senare i livet. Räknar med att ha ungefär halva kvar, ju!