Nytt gammalt hus; del VII

Det var något som vi verkligen drömt om, att ä n t l i g e n  bli av med 80-talsköket och badrummen; det ena utrustat med jacuzzi (bara ett litet problem där… Den då befintliga varmvattenberedaren orkade inte fylla det mycket fula, stora karet med varmvatten. De par gånger som jag eller Axel och Norma hann bada i detsamma innan det sågades itu och kastades [fick inte ut det från badrummet annars], kokade jag en 4-5 10-Liters kastruller för att få lite fjutt på det annars luke warm vattnet).

Vi köpte det för oss då svindyra huset 2005. Vi (tur att jag har en vis hubby) var kloka nog att inte börja med sån’t som syns, utan vuxna grejer; bergvärme, renovera tak, förnya skorstensrör, remontera kakelugn, köpa loss tomträtt, tilläggsisolera, men insidan var mer eller mindre intakt (förutom att vi fixade lite fler sovrum, målade väggar och skrapade bort heltäcningsmattor från trätrappa – odyra saker). 

Så efter svärmor kom ett ekonomiskt tillskott som möjliggjorde denna mycket efterlängtade förnyelse av ovan nämnda. Så även om timingen inte var optimal (är den någonsin det när man renoverar…) med fyra smågossar, lite handikappad morsa och intensivt arbetande make, så körde vi. 

Vårt kök


Inköp av byggmaterial


Plastskynkesbarnspärr (som de små gynnarna forcerade tämligen problemfritt)

(Rufus kom en gång vid typ 10 månader  krypandes med en Wienerkorv i munnen.)


Lite mer effektiv barnspärr


Ikea – hell on earth – ännu mer än annars, med fyra små dudes.

Tyvärr har jag inga före- och -efterfoton, men tro mig. Det blev väldigt mycket bättre; våren 2014 var allt färdigt, efter åtta månader.

Det var renoveringsepisoden. Man förtränger väl ansträngande, smått traumatiska livshändelser i självbevarande syfte, förmodar jag. Men jag tror nog de flesta kan förstå att det var en tung – yet förhoppningsfull – period.

Härnäst kommer jag ta med er på resan genom De fjorton konsekutiva otiterna som löpte parallellt med tandhelvete och renovering och bebispöjks och semibebispöjks. (Fan, jag ser ju nu – svart på vitt – UGGLOR UGGLOR UGGLOR! Ö.V.E.R.A.L.L.T…) Vi hörs! (Eller ses… Eller. Ja.)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

forts. Summan… del V

Kronologin… hm. Inte glasklart där, lite Lützen över den med. Och lite skit samma egentligen. Jag berättar min och vår historia, dels i egenterapeutiskt syfte, och dels för att jag vill försöka förklara varför jag kanske inte är samma jovialiska gladlynta jänta som förr, åtminstone inte för jämnan. Jag ringer sällan, kanske inte ens textar. Orkar helt enkelt inte.

Visst fasen är jag ‘lycklig’ – så oerhört tacksam för vårt mäktiga gäng, min älskade man, och mer därtill. Min mamma lever lajf, tackolov(!), till exempel. 

Men ibland är man sliten, kanske knappt ens orkar öppna munnen. För det är slitigt, detta liv. Det är ett 24/7/365-kall; ingen rast, ingen ro. Inte alls alla, men ganska många har ju någon släkting eller så som kan steppa in, eller så har de inte fyra ännu inte självständiga barn. 

På vår femåriga bröllopsdag, 120906, hade vi en natts break. Vi sov på Grand Hotel (nota bene – långt före dess nazi-prefix), och hade det fullständigt fantastiskt. Badade i pool, åt god mat, p r a t a d e utan avbrott, kollade på vad vi ville, och soov. Kommer dessvärre inte ihåg vem som steppade in som care taker (aj), men någon legendarisk person – eller plural – var det. (Förlåt. Minnet…) Och jag har hört att en del lyckligt lottade kan få till en dejt nite emellanåt. Well – you lucky basterds! Fast jag tänker såhär – sån’t har vi icke. Alls. Men we got love. Stadigt och stabilt. Utan pärlor och siden. (Och visst fan älskar man guld och skogar, diamanter och Chanel, men inte mer än själva livet.)

Kanske är jag lite (eh…) självömkande. Och är jag inte självömkande så tycker jag synd om mannen, som jobbar och sliter, tjänar pengar som jag ‘bränner’ (på mat och diesel), forskar, och knappt träffar sina kids. Och han tycker synd om mig… Föga konstuktivt, oh, yes. 

Jaha, och idag svävade man iväg lite, fast jag insåg att sagan blir ju tradig med ren och skär stapling av händelser, så lite Eye ‘n I (SR, P5 – l y s sn a !) i öronen, och – ja.

Ingen cliffhanger, jag vet, men f o r t s ä t t n i n g följer. Så hang in there.


Jag bjussar på den här så länge. Rufus i förgrunden, Silas sufflerar kamerakvinnan.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Liten summering, del IV och en halv

1. Mer eller mindre utebliven sömn, insomnia, pga rubbad sömncykel (iom mjölkkossande);

2. Tandhelvete i kombination med tennisarmbågshelvete – på bägge armar, märk väl;

3. Kommer till husrenovering lite mer utförligt i nästa episod, men denna löpte parallelt med punkt 2; vi helrenoverade kök samt bägge befintliga badrum plus källare och nytt badrum. Mååånga turer till Fredells, Bauhaus, Hornbach och Nacka Byggnadsvård – med två körvs i bilbarnstolar.

Det här var under föräldraledigheten; maken jobbade – som alltid 07 – 17-ish, så jag och de två små skötte inköp av byggmaterial. 

En liten minimal summering av dyket upp till nu, tror början av 2013.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Del IV

Sommaren ’12 regn-stormade förbi, hösten kom, tillbaka i Enskede. Det som sedan utgjorde ytterligare en minst sagt ‘bökig’ grej, var följande: satt med barn i knäet, barn tar kniv (alltså vanlig ät-kniv) i hand, slungar ät-knivens handtagsdel bakom sin nacke, donkar knivhandtaget på morsans (vid 6 års ålder utslagna, återinsatta) högra framtand. Knak.


Trollmor och Silas, typ november ’12.

Ja,ha, ja, ja, inte så farligt, kanske man tänker. Men. Ringde min tandläkare, och trodde att snart skulle allt bli som vanligt igen, mafi meshkele (= inga problem på arabiska. Mitt mantra i livet). Tji jag fick.

Till saken hör att jag under en tidigare del av hösten hade utvecklat bilateral epikondylit i min ambition att återerövra min starka kropp efter att ha fött fyra knoddar, tror det var några lite för tunga kettlebells som blev spiken i kistan. Kunde inte ens lyfta mjölkpaket utan rejäl smärta. 

Det skulle visa sig att tandläkarbesöken skulle bli många. Och ofta. Och två små tjocka gossar i bilbarnstolar skulle in och ut ur bil, fram och tillbaks till tandläkare, and on and on it went. 


Piff unt Puff


Många besök på Artillerigatan bidde det på Stockholm Dental Implant Center; jag och Östermalmsgamlingarna med protes.

Är van vid tandläkeri; slog ut den sprillans nyutväxta övre tandtaden (typ) första dan i första klass, så… ja. Ni fattar. Stackars, stackars mamma Marina. Skytteltrafik till Eatmaninstitutet (vi bodde då i Torekov i Skåne). 

Vet att jag under den tandlösa mardrömstiden la upp en lite för blodig bild på Instagram, på den uthackade tandroten, men tog bort den efter påtryckningar.

Ett och ett halvt år senare blev jag med tand (av porslin) igen. (Gick dock ej runt som en trollmor, utan hade en lösgom som fyllde tomrummet i munnen. En inte helt härlig känsla.)

Voila.

Och eländet skulle fortsätta. Hela tiden omgärdat av oändligt gulliga ungar till höger och vänster, vilket Lützendimlade ugglorna i mossen. 


Gullrumps.

To be continued, stay tuned.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Del III

Barnaskara – nu 200%!

Ja, om vi nu snackar egenmäktigt förfarad sådan. Sommaren 2012 var vädermässigt en ren och skär bajssommar, men fin ändå; vi ockuperade mammas ‘Finnbo’, alla 8, och mormor kunde cuddla och gulla. Tvillingarna föddes i slutet av mars ’12, så på bilden ovan är de typ 3 månader. Jag helammade dem fram tills dess, sedan gav jag upp. Pumpade 2 L mjölk/dygn, och min hjälte, min saviour (!), Jesper, tog alla nattpass! 


Fadern. ❤

Fuckade trots detta upp sömnförmågan rejält iom att jag ställt klockan var tredje timme för att kunna agera mjölkkossa. Om man nu hade tänkt efter före, hade man anat små uggleungar i mossen. Men det där med att tänka är inte en given egenskap för vare sig amningshormonella morsor nor nattpassande farsor…

Hålla handen vid tre månaders ålder ❤ ❤ Är ganska säker på att Silas ligger till vänster i bild, Rufus is pinching his nipple

Det här kan bli en riktig långkörare – brace yourselves – fortsättning följer.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

S.a k., del II

Jag mådde fantastiskt under denna sista grossess, var stor som ett hus, åt som en skock hästar, men levererade verkligen; som mor, maka och husföreståndare (…) 

Big mama, 102 kg..

Sörjde pappa, som hann begravas redan ett par-tre veckor efter sin död (26/10 2011), inte långt senare dog Elisabeth (svärmor), alldeles för ung, bara 65 år. 2012 inleddes med hennes begravning. Vi var i sorg, både jag och maken. Allting var overkligt, liksom – två föräldrar fattigare, och jättesnart två nya individer rikare. Många oroade sig för hur det skulle gå för oss, liksom förbarmade sig. Vilket ledde till att jag – envis som en åsna på steroider – vägrade lyssna, eller acceptera att de kanske hade rätt. Jag menar – vad skulle vi göra? Vad hade vi kunnat göra annorlunda i situationen som var..? Det var som det var, det var bara att kavla upp  ärmarna.

Så kom de.


‘Ettan’ (Rufus), morsan och ‘tvåan’ (Silas)

För första gången kunde jag ta emot barn(en) direkt efter de dett dagens ljus; hade ju försökt föda de båda första gångerna, och iom att jag – trots 48 timmars värkarbete – inte kunde klämma ut Malcolm, och hans födelse wound up med katastrofsnitt (han kom ut livlös, den traumatiserade, stressade lille göttisen), hade jag försatt mina chanser till att försöka föda på naturlig väg. Lorentz’ födelse slutade med snitt det också, men inte tillnärmelsevis lika läskigt. Dock hade jag drabbats av värsta darret, mina händer och tänder klapprade som fan, kanske som ett resultat av lustgas, epidural, och ingen mat på länge (ifall förlossning ska sluta m snitt, får man inte äta, efts man ev behöver sövas – som i fallet med Malcolm). Denna låånga utläggning, för att jag vill understryka den absoluta toklyckan som infann sig när jag fick två perfekta små personer i min famn. Oh, what joy..!

Fortsättning följer.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Summan av kardemumman, del I

Pappa dog för drygt fem år sedan. I kölvattnet av hans och min svärmors frånfälle, började dyket. Sakta men ack så säkert. Fast det hade jag ingen aning om just då, förstås. Då levde jag dubbeldeckar-gravidlajf, och de två i min enorma kropp och de två ‘stora’, Lorentz (tre) och Malcolm (ett och ett halvt) och så klart de två riktigt stora (Axel, 12 och Norma, 11) höll mig i allra högsta grad vid liv och hopp om den så spännande framtiden; hur fan skulle det gå? Ett som jag – vi – var fast övertygade om, var att , skulle det. Man kan säga att själförtroendet var det inget fel på på den tiden. Senare skulle det visa sig att jag drabbats av hybris.


Tjock som en smock, några dagar före snitt, vecka 37.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Uppdatering (!)

Precis när man trodde sig ha kippat efter luft alltför länge, med huvudet lite halvt ovanför vattenytan, men ändå ovanför ytan, rycktes jag ner till botten – igen. Sveket.

Bestämde mig för att inte låta det ta över, men ett par veckor åt det. (Den. Människan.) Jag kan inte redogöra för sveket i detta forum, men låt mig summera det hela med att denne person inte var den jag trodde. (Vill bara inflika att detta inte har något med äktenskapet/maken att göra, alls inte! Tvärtom. Vet inte hur jag skulle klara mig utan honom, my rock. <3) 

När man tror att man känner någon – som sin egen bror – och så bara bajsar denne på en. Skit. Men I ain’t gonna be no bitterfitta, fuck no. 

Skit i det, eller den, men den var helt enkelt orsaken till abyssdyket. Jag är väl överkänslig, kanske; jag liksom havererar när något drabbar mig. Movar on, fast besviken är jag.

Dock inte lika besviken som jag blev över det faktum att vi missade Mary J. Blige– och Maxwellkonserten som var den 22/10 – vi hade egentligen inte resurser till densamma, frankly speaking, men Mary är ju ändå Mary. Var fast övertygad om att spelningen var den 27:e, och tänkte köpa biljetter, ekonomihaveri till trots. Har varenda album, och om man nu ska säga att man någonsin haft en idol, så är Mary min. Förutom Prince, då, förstås. Kolla, bara. (Om inte annat – svinmäktig för sådär en 20 år sedan.) Men så såg vi på insta – den var i torsdags. Snyft. Hon är 71:a, som jag, och vem vet – hon kan droppa död närsom. De verkar ju göra så, ens favoritpopstjärnor, nuförtiden. 

Jag har också haft lite funderingar kring vad man kan och inte kan beröra i en sådan här kanal – vet inte längre. allabarnen kanske måste handla mer om mig nu när kidsen faktiskt börjar bli större..? Jag kanske inte har mandat att outta dem såsom tidigare, jag måste nog börja värna om deras integritet… fast hur kul är det att läsa om mig, eller ens skriva..? 

Opererades i måndags, en ‘fess’.


KRS One. Eller..?


‘Men orättvist – har du fått vara på Gröna Lund?!?’ Hah. Not quite.

Jag har alltjämt krångliga bihålor, trots samma ingrepp för tre år sedan. Hoppas innerligt att detta var sista gången, för det var riktigt o-kul, som Silas och Rufus skulle ha sagt. ‘Mamma, varför har du en korv under din näsa?’, sa de istället. Relevant fråga. Två små (allt är relativt; de kändes enorma!) tvättsvampsliknande tamponader skulle stoppa blodflödet inne i näsan, och när jag i tisdags morse skulle slita ut dem (de tryckte på väldigt inne i näsan) kändes det som om jag födde tvillingar genom näsan. Nu är jag typ återställd.

Men nu till något roligare


Vi körde ett Halloween-genrep.

Idag är maken jour. Nuförtiden klarar man sig utan yttre assistans (fast det är klart – jag ska inte sticka under stol med att jag önskar att Norma var här…) 

I helgen fortsätter Pokémonjakten, gissar jag. Tror vi jagat över 20 mil by now. 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Och vad hände..?

Jag dök ner i en abyss igen, två steg framåt, och så – – – plums. 

Jobbar mig uppåt. 

Hörs (hoppas jag) snart.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Linnejubileum

Igår för 9 år sedan var det bara maken och jag. Jo, och en liten Axel och en ännu mindre Norma, också förstås. Men just denna dag var våran dag. Vi höll på att förgås av nervositet sedan en vecka, varför det nu var så, men det hör väl till. Pappa och mamma hade kommit till Enskede, Johan och Martin (mina brorsor) skulle sjunga samt spela gitarr (Elvis’, Love Me Tender), och Johan skulle även agera bröllopsplåtis. Bröllopet var mycket enkelt, vi skickade sms till lite kompisar sådär någon dag innan (såvitt jag minns, i alla fall), att ‘på lördag klockan 13 gifter vi oss i Enkskede Kyrka, kom om du vill’, typ. 

Det blev ändå ett gäng i körka. Johan glömde sin kamera hemma, han var väl lite skärrad (och kanske ringrostig) över att sjunga, vad vet jag. Men mången mobilkamera fångade oss dock på bild (nota bene: året var 2007, inte många smartphonar syntes till.)


Pappa överlämnade mig (pre debatten om den kvinnliga emancipationen och yada yada blaa inför något prinsessbröllop.)

Här sa jag ‘ja’. Jisses, så rakryggade vi var..!


Mamma tog kortet. Leve mamma Marina! Alltid med när det gäller. Hon hade dessutom arrat ett par hundra små canapéer (eller vad såna där små munsbitsmackor heter). 

Johan sjöng så mascaran levde on the edge, Martin såg cool ut – nästan lite full i skratt åt hela spektaklet – som liksom kändes lite som ett jävligt lyxigt genrep till ett riktigt bröllop, eller så är det bara så jag minns det.


Axel, Norma, kusin David och kusin Elli var brudnäbbar. Guu, vad små de var..!


Som synes har bilderna lite varierande kvalle, men det är lite eh… charmigt, på något vis – att man liksom får nöja sig med minnesbilderna. Svärmor Buttan (vila i frid) och pappa (likaså) var med denna lyckliga dag. Bara en så’n sak.

9 år, alltså. Det firades med fiskpinnar. Ja, ja, de var hemgjorda och schukt goda!

Into the future, Baby!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar