Önskar att jag kunde sätta min klon i ett hörn och skriva lite inlägg när andan faller på. Det är inte som det där med skriket i skogen – det händer ju en massa grejer i våra liv även om jag inte skriver om det. Men det där med tid…
Det senaste kvartalet har varit lite som en lång déja-vu. Bihålor, tänder, och nu: öron. Denna gång inte ett, utan två. Resultat: famlar i mörkret som en blind, eftersom min hörsel är av samma kvalitet som Stevie Wonder’s syn. På det högra örat har också trumhinnan perforerats, så där tror jag att hörseln är typ 5% av normalt. Är inne på dag 13, smärtorna har övergått i allmän lomhördhet. Om någon pratar med mig, men inte är inom några meters avstånd, och jag inte kan se dennes mun, har jag ingen aning om att jag tilltalas. Barnen vet detta, men ibland glömmer de, som häromdagen när jag hörde någon typ av ljud från ovanvåningen, men fortsatte med vad det nu var jag höll på med i köket. Ljudet igen, denna gång något litet högre. Jag tänkte: well, om någon nu vill mig något, så vet den ju att jag inte hör, och kommer väl ner. Ljudet lite högre igen, nu med en frustrerad touch. Jag gick upp för trappan. Där stod Rufus, med sitt vitblonda hårsvall lätt lyft från hjässan, som ett vitt lejon, med en ganska ansträngd ansiktsfärg, åt ett burgundy håll. Med halvslutna ögon hade han inte hört att hans ninjasmidiga mamma (…) rusat upp för trappan, han tog sats och beredde sig på ett fjärde avgrundsroar; drog efter luft, och vrålade: ‘SILAS HAR BAJSAT FÄÄÄÄRDIGT!!!’ Lite den viben blir oundviklig dagligen. En annan grej är att jag kan tänka mig att man uppfattas som rätt arrogant; jag avbryter garanterat personer hela tiden iom att jag inte hör om de pratar, jag hälsar inte om någon ropar ‘hej, Elin!’, och så. Man är dessutom ganska ensam som icke-hörande, sitter lite vid sidan av och är tyst.

Den känslan