Del VIII: Otiternas sammansvärjning

Enligt min mamma var jag inte något ‘öronbarn’. Sannolikt var det väl det faktum att vi hade två dagisbarn och två bebisar hemma, som resulterade i en rik bakterieflora in the house. Minns inte vilket som var ägget resp. hönan, men Silas eviga snoreri visade sig så småningom vara öronhinneinflammation.


Hemofilusbakteriesnor med matchande napp.

Det snurrade väl runt baciller i barnaskaran, och hamnade oundvikligen i mitt huvud – i alla bemärkelser. Jag är i allmänhet värdelös på att känna efter hur jag faktiskt mår, men runt årsskiftet ’12/13 kunde man konstatera att jag visade en del symtom som tydde på utmattningssyndrom. Det hade varit vist att ta dessa på allvar. Så skedde dock icke.

När Silas var 10 månader hade han svullat åtskillig antibiotikakur, och vår ÖNH-läkare tyckte att han skulle få rör i öronen. Han sövdes och opererades ett par månader senare.


Strax före op. Ser nästan ut som om han visste vad han skulle utsättas för. Lille plutt.


Post op.

Den våren, 2013, var det meningen att jag skulle påbörja mitt nya jobb; en lång historia kortas nu ner avsevärt, don wanna bore you – jag skulle vara resturangchef (!) på Dansmuséets nya resturang på Drottninggatan i Stockholm. En kompis hade ordnat detta. Initialt var tanken att jag skulle hjälpa till med grafisk profilering för stället, men ett par månader innan det var makens tur att bawza twins och hushåll, hade vänninan tillika chefen bestämt sig för att det skulle vara en bättre lösning om jag blev resturangchef. 

Den nionde april 2013 stegade jag iväg mot tunnelbanan – med lösgom i mun (och ont i örat; mitt vänstra öra utgjorde denna vår ett absolut hot mot min existens, och övertygade mig emellanåt om att jag skulle bli tvungen att göra en Vincent för att klara livhanken), och sol i sinne (typ – såg trots allt fram emot att få börja jobba).


Inte av samma anledning som stackars Vince, men –

Väl framme på Drottninggatans slut, började jag förstå att trumhinnan sannolikt brustit då det sipprade vätska från örat, och smärtan var outhärdlig. Så min första arbetsdag på fyra år inleddes med en resa till öronakuten på KS. Man konstaterade perforerad trumhinna, och antibiotikakur nr tre (fyra? Fem? Tappade räkningen) inleddes. Kurer skulle komma, kurer skulle gå. 

Jag försökte efter bästa förmåga komma in i rollen som ‘resturangchef’ – jag var naturligtvis en novis, mina närmsta erfarenheter i branschen var väl servitris på restaurant La Mélisse i Malmö, i slutet av 80-talet. Ja, ni fattar. Ringa experience, men min vän – som ju trodde sig ha anställt den tidigare så gladlynta och sociala männskan – hade hopp, ‘du lär dig snabbt’. Saken var dock att jag vid tidpunkten blott var en skugga av mitt forna jag; en sliten, av antibiotikakurer nedbruten, framtandslös morsa (med lösgom, och så småningom stora stygn i tandköttet som påminde om ‘dill mellan tänderna’). 

Jag klarade alkoholutskänkningstillståndstentan, och så kom den 25/5 – den soligaste fredagen på hela våren. Löningsfredag, uteserveringen med ett par hundra sittplatser skulle invigas, personalen var redo (och fantastisk! Min räddning i hela denna soppa; shout out till dem), nystrukna skjortor, och hela baletten. 

Vad hände då? Trumhinneperforation nummer två; resturangchefen tvingades till akuten – igen – med svansen mellan benen. Ej bra.

Våren förlöpte; 14 antibiotikakurer hann konsumeras allt som allt, åtta kilos viktras iom detta. Maken skötte barn och hem – tackolov (hur gör heltidsarbetande fäder och mödrar som har barn?? Skiljer sig..??). Så småningom konstaterades kronisk sinuit (bihåleinflammation), och jag tvingades genomgå en fess. Efter detta sjukskrevs jag en månad för att recover och bygga upp mig lite. 

Av förståeliga skäl hade dock min tidigare vän blivit mer av en fiende, och det hela slutade med att hon avslutade vårt samarbete. Det gick inte så galant till, men samtidigt – vilken absolut k a t a s t r o f till resturangchef… Nota bene, dock – mina intentioner var att köra, det var väl bara det där med självinsikten som inte riktigt fanns – att kunna känna efter vad jag skulle klara av utan att duka under…

Så. I augusti 2013 sjukskrevs jag för utmattningssyndrom. Något som jag aldrig NÅGONSIN hade trott om mig själv, som den Ardenner  jag trodde att jag var. 


The real Ardenner

Men men. Känns ändå positivt på nå’t sätt att ha kommit till insikt om det här nu, och inte senare i livet. Räknar med att ha ungefär halva kvar, ju! 


Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s