En icke-favorit i repris

Som så många gånger förr, kommer detta inlägg att beröra mina tänder. Och bihålor. Barnen mår bra, hur bra som helst.
Let’s start med det för så många ångestfyllda ämnet teeth. Hur många gånger har man inte drömt mardrömmar om avslagna framtänder..? Jag har säkert ett tresiffrigt svar på den frågan, men jag tror att alla kan relatera. Efter hela helvetesåret 2013 med alla tandläkartimmar (orkar inte dra skiten igen, plus att man kan leta sig tillbaka i inläggen om spänningen är olidlig), så blev ju gebisset – efter omständigheterna – riktigt bra. (När man opererar ut ett tandben kan det bli lite svajjigt med tandköttets utseende); i mitt fall kröp det liksom upp en bit, men de geniala tandteknikerna, som jag i princip blev high-five-polare med efter de c:a 30 timmarna i deras lokaler, utprovandes rätt färg och blaaa på implantatet, löste det hela med att lägga lite tandköttsrosa glasyr närmast tandköttet, och granntanden (vä fram) fick en ny fasad som skulle matcha implantatet bättre. För den oinsatte innebär ‘fasad’ ett tunnt porslinsskal som fästes på den nedslipade bakomliggande tanden. Utan fasaden ser tanden ut som en väldigt osmaklig, banangul, gammal persons tånagel. Typ. Men våren 2014 blev så munnen åter en källa till glädje för mig, har ju lite Therese Alshammarskt, hästlikt garv, och är väl allmänt fåfäng, så jag vågade ju inte le vidare relaxat dessförinnan. Detta är blott en prolog till kommande drama.

Igår var det dags för min tredje bihåleop. Denna gång full av hopp och förtroende för både läkaren (som vi känner) och ingreppet. Det gjordes skiktröntgen på min skalle, och the doc visade varför det gått lite fel vid tidigare ingrepp. Jag sövdes av snälla blåklädda ladies på Sophiahemmet (även narkosläkaren var en dam), och den gode doktorn gjorde sitt jobb. ALLA gjorde sitt jobb. Det var bara den detaljen att jag vant mig så vid min så välfungerande käft, att jag inte hade en tanke på att varsla någon om att vidta erfoderliga säkerhetsåtgärder beträffande bettet, så jag gjorde inte mitt jobb (helt ärligt hade jag inte en tanke på att tänderna kunde vara i fara, men JAG BLIR GALEN PÅ MIG SJÄLV NU NÄR JAG LIGGER HÄR I SÄNGEN TANDLÖS..!) Det som hände, var sannolikt att tänderna skadades av intubationsröret (som går ner i svalget när man är sövd, jag tror det är för att se till att man inte kvävs), hur vet jag inte exakt, men kanske högg jag likt en carcharodon när man skulle avlägsna röret? Oklart. 


Jag.

Ok, inte riktigt, MEN fasaden ramlade av och implantatet är j ä t t e l ö s t. Så utan intifadahsjal över munnen ser jag ut att ha en gammelmänschs’ tånagel samt en sladdertand i munnen. Suck. 


Hotter than ever, post op, 9/2 2017. 

Vill i alla fall säga att jag i övrigt mår tiptop! Har jag inte gjort dag två efter tidigare ingrepp, så…. alltid nå’t! 

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s