Tre veckors jullov med Appleproduktsheroinister som resultat hade passerat. Tyckte därför att det skulle kännas skönt för allas våra gamnackar att kolla in en avsevärt mer tilltagen skärm, när den första riktiga vardagen infann sig , och Stockholm Stad – utan minsta tillstymmelse till empati för alla föräldrar – inledde terminen med en studiedag. Wtf, liksom?? 
Ja, ja. Sagt och gjort, de fyra och jag drog till Heron City för att insupa lite kultur i form av filmen ‘Sing‘. Lite småskralt i kassan så här post jul, så jag var en så’n där präktig morsa som hade köpt vattenflarror (för kranvatten dög tydligen inte…) på Ica, och biosnask. Vi kollade filmen, och jag drack vatten. Och ännu mer vatten. Grabbarna ägnade sig mest åt govdis (Lorden har lagt av med det, men spräckte min snålbudget genom att med ögon likt dessa få mig att gå med på att tjacka ‘hot snacks’, som är någon variant på chips.)

(Av någon anledning vill inte WordPress låta mig lägga upp bilden, men här är den. Bildtexten till: Alltjämt ett par gamiga nackar…)

Väl ute från bion, tvingades jag uppsöka WC. Efter blåstömningen ställde jag mig upp, för att dra upp brallorna. Då lyckades jag pressa upp innanmätet i min rockinnerficka, nämligen ett pensionärsfodral med mobiltelefon, viktiga kvitton och alla kort. Hela rubbet dök rakt ner i kisset. Yay..! Not. 

Jag högg snabbt som ögat efter den urinmarinerade reservhjärnan, fick upp fodralet och korten, men telefonfan fastnade i kröken av toan. I panik öppnade jag dörren, och bad den förstfödde att samla ihop skocken och vakta toan medan jag desperat raggade upp en snäll SF-Mohammed. Han kom med verktygslåda och allt, men telefonsatan satt fast. Så där slutade den sina dagar. 
Frustrationen. Skrubbandet av händer… 

Lorentz försökte trösta mig, och erbjöd sin ipod, sina sparpengar, och jag vet inte allt, lille gubben. Efter några stånkande minuter insåg jag att det ju ändå var rätt kul, hela grejen. Man kunde ju bara skratta.
Men från och med nu: backa upp telefonen e v e r y d a y ! Every day. Alltid.