S.a k., del II

Jag mådde fantastiskt under denna sista grossess, var stor som ett hus, åt som en skock hästar, men levererade verkligen; som mor, maka och husföreståndare (…) 

Big mama, 102 kg..

Sörjde pappa, som hann begravas redan ett par-tre veckor efter sin död (26/10 2011), inte långt senare dog Elisabeth (svärmor), alldeles för ung, bara 65 år. 2012 inleddes med hennes begravning. Vi var i sorg, både jag och maken. Allting var overkligt, liksom – två föräldrar fattigare, och jättesnart två nya individer rikare. Många oroade sig för hur det skulle gå för oss, liksom förbarmade sig. Vilket ledde till att jag – envis som en åsna på steroider – vägrade lyssna, eller acceptera att de kanske hade rätt. Jag menar – vad skulle vi göra? Vad hade vi kunnat göra annorlunda i situationen som var..? Det var som det var, det var bara att kavla upp  ärmarna.

Så kom de.


‘Ettan’ (Rufus), morsan och ‘tvåan’ (Silas)

För första gången kunde jag ta emot barn(en) direkt efter de dett dagens ljus; hade ju försökt föda de båda första gångerna, och iom att jag – trots 48 timmars värkarbete – inte kunde klämma ut Malcolm, och hans födelse wound up med katastrofsnitt (han kom ut livlös, den traumatiserade, stressade lille göttisen), hade jag försatt mina chanser till att försöka föda på naturlig väg. Lorentz’ födelse slutade med snitt det också, men inte tillnärmelsevis lika läskigt. Dock hade jag drabbats av värsta darret, mina händer och tänder klapprade som fan, kanske som ett resultat av lustgas, epidural, och ingen mat på länge (ifall förlossning ska sluta m snitt, får man inte äta, efts man ev behöver sövas – som i fallet med Malcolm). Denna låånga utläggning, för att jag vill understryka den absoluta toklyckan som infann sig när jag fick två perfekta små personer i min famn. Oh, what joy..!

Fortsättning följer.

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s