Pappa dog för drygt fem år sedan. I kölvattnet av hans och min svärmors frånfälle, började dyket. Sakta men ack så säkert. Fast det hade jag ingen aning om just då, förstås. Då levde jag dubbeldeckar-gravidlajf, och de två i min enorma kropp och de två ‘stora’, Lorentz (tre) och Malcolm (ett och ett halvt) och så klart de två riktigt stora (Axel, 12 och Norma, 11) höll mig i allra högsta grad vid liv och hopp om den så spännande framtiden; hur fan skulle det gå? Ett som jag – vi – var fast övertygade om, var att gå, skulle det. Man kan säga att själförtroendet var det inget fel på på den tiden. Senare skulle det visa sig att jag drabbats av hybris.

Tjock som en smock, några dagar före snitt, vecka 37.