Summan av kardemumman, del I

Pappa dog för drygt fem år sedan. I kölvattnet av hans och min svärmors frånfälle, började dyket. Sakta men ack så säkert. Fast det hade jag ingen aning om just då, förstås. Då levde jag dubbeldeckar-gravidlajf, och de två i min enorma kropp och de två ‘stora’, Lorentz (tre) och Malcolm (ett och ett halvt) och så klart de två riktigt stora (Axel, 12 och Norma, 11) höll mig i allra högsta grad vid liv och hopp om den så spännande framtiden; hur fan skulle det gå? Ett som jag – vi – var fast övertygade om, var att , skulle det. Man kan säga att själförtroendet var det inget fel på på den tiden. Senare skulle det visa sig att jag drabbats av hybris.


Tjock som en smock, några dagar före snitt, vecka 37.

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s