en stilig snubbe som hade två mästerverk till ongar, 3,5 och 5 år gamla. Och så träffade just jag honom.
Det sa (efter några år) plopp

Lorden såg dagens ljus i augusti ’08.

Axel och Norma hade hunnit bli 9,5 respektive 8 år gamla vid det laget, och det verkade kul att ha ett syskon med inte alltför stor åldersskillnad (jag vågar påstå att jag faktiskt aldrig sett eller hört dem bråka – hur overkligt det än låter). I maj 2010 sa det (typ) plopp igen, och Mr Softness – Bo Malcolm Lee – föddes.

En stadig bit på 4,7 pannor, ett konstant leende på läpparna, och bara mild och huld (som morfar brukade säga).

Nu kan man inte säga att de två brorsorna var som ler och långhalm som sina bägge äldre förebilder; det tjafsas och bråkas och besserwissras (nämner inga namn), fast samtidigt har de ju jävligt kul ihop.

Living the (traktor)dream.

Så var vi 6 i familjen.

Ganska lagom, egentligen. Men jag har aldrig varit den lagoma typen.
Vi det här laget hade jag hunnit bli 39, och blivit frälst och allt (se tidigare inlägg; nota bene – väldigt långt ifrån religiöst frälst), och hann inte tänka efter riktigt…
…innan jag såg ut så här:

Jag bjussar på den. I princip i bara mässingen, men grejen är att jag inte kan minnas att det någonsin varit jobbigt att vara gravid. Det ser vi ju alla på bilden ovan att den sägningen är ren och skär lögn.

Tyvärr var det inte selleri och morötter som cravades, utan béarnaise och amerikansk kvalitetsglass (varför de tu i magen fick heta Ben och Jerry så länge), och när det var dags att snittas (vecka 38 + 0) stod vågen på 104 kilo (!)

En obeskrivligt mäktig upplevelse att få TVÅ små friska människor vid sin barm.

Och vilken lättnad. På så många sätt.

Både Lorentz och Malcolm stannade 15 dagar extra i magen. Den där övertiden är allt lite seg, och de två första kunde (som jag berättat om tidigare) inte födas fram den naturliga, normala vägen. Det blev snitt.
Vid graviditet nummer tre var jag därför så glad att veta att jag skulle få slippa ‘övertiden’ (om man snittats två gånger, planeras alltid snitt nästa gång). Grejen var bara den att man som tvillinggravid betraktas som fullgången i vecka 30. Så min sista graviditet fick jag därför gå 8 veckor över tiden. 6,1 kilo och 1 meter bebisar… Därav mitt rynka-på-näsan-garv – det var sagolikt när de var ute.