Det var en gång

en stilig snubbe som hade två mästerverk till ongar, 3,5 och 5 år gamla. Och så träffade just jag honom.
Det sa (efter några år) plopp

IMG_1745.JPG
Lorden såg dagens ljus i augusti ’08.

Axel och Norma hade hunnit bli 9,5 respektive 8 år gamla vid det laget, och det verkade kul att ha ett syskon med inte alltför stor åldersskillnad (jag vågar påstå att jag faktiskt aldrig sett eller hört dem bråka – hur overkligt det än låter). I maj 2010 sa det (typ) plopp igen, och Mr Softness – Bo Malcolm Lee – föddes.

IMG_1746.JPG
En stadig bit på 4,7 pannor, ett konstant leende på läpparna, och bara mild och huld (som morfar brukade säga).

Nu kan man inte säga att de två brorsorna var som ler och långhalm som sina bägge äldre förebilder; det tjafsas och bråkas och besserwissras (nämner inga namn), fast samtidigt har de ju jävligt kul ihop.

IMG_1686.PNG
Living the (traktor)dream.

IMG_1682.PNG

Så var vi 6 i familjen.

Ganska lagom, egentligen. Men jag har aldrig varit den lagoma typen.
Vi det här laget hade jag hunnit bli 39, och blivit frälst och allt (se tidigare inlägg; nota bene – väldigt långt ifrån religiöst frälst), och hann inte tänka efter riktigt…
…innan jag såg ut så här:

IMG_1750.JPG
Jag bjussar på den. I princip i bara mässingen, men grejen är att jag inte kan minnas att det någonsin varit jobbigt att vara gravid. Det ser vi ju alla på bilden ovan att den sägningen är ren och skär lögn.

IMG_1753.JPG
Tyvärr var det inte selleri och morötter som cravades, utan béarnaise och amerikansk kvalitetsglass (varför de tu i magen fick heta Ben och Jerry så länge), och när det var dags att snittas (vecka 38 + 0) stod vågen på 104 kilo (!)

IMG_1751.JPG
En obeskrivligt mäktig upplevelse att få TVÅ små friska människor vid sin barm.

IMG_1760.JPG
Och vilken lättnad. På så många sätt.

Både Lorentz och Malcolm stannade 15 dagar extra i magen. Den där övertiden är allt lite seg, och de två första kunde (som jag berättat om tidigare) inte födas fram den naturliga, normala vägen. Det blev snitt.
Vid graviditet nummer tre var jag därför så glad att veta att jag skulle få slippa ‘övertiden’ (om man snittats två gånger, planeras alltid snitt nästa gång). Grejen var bara den att man som tvillinggravid betraktas som fullgången i vecka 30. Så min sista graviditet fick jag därför gå 8 veckor över tiden. 6,1 kilo och 1 meter bebisar… Därav mitt rynka-på-näsan-garv – det var sagolikt när de var ute.

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Det var en gång

  1. Rebecka skriver:

    Vilka underbara små sötisar (och mamman!)! 🙂

Lämna ett svar till Rebecka Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s