(Det här är ett något svamligt inlägg. Övervägde att radera, men orkar inte skriva ett nytt, så håll till godo.)

Tvillingarna (som man enligt handböckerna inte ska kalla dem; de är individer. Absolut är de det. Om jag säger ‘grabbarna’ om mina söner, är dessa också individer. Det är ju så väldigt mycket enklare att använda sig av ett ord, istället för ‘Silas och Rufus’ eller ‘Lorentz, Malcolm, Rufus och Silas’. Ni hajjar. Anyhow) gör vissa motoriska framsteg. Och det är ju bra, så klart. Men idag visade Silas att han tagit detta till en helt ny nivå. En nivå som jag inte vet om jag tycker är så bra.
Knappknäppning (eller samtlig förslutning av allehanda klädförseglingar; kardborreband, snören, blixtlås…) är den nya sporten. På tröjor, jackor, skor, mössor. Det jobbiga i sammanhanget – för egen del – är tidkonsumtionen.

Men pöjkens lycka över att lyckas är oemotståndlig.

Så det tar tid. En mycket stor del av svaret på frågan (ställd av mig här för ett tag se’n när jag försökte förstå vad det är som tar så’n tid på morgonen – 4 timmar flyger bara iväg! Eller tre, den första är ju bara min.)
Idag var vi i god tid, för vi var två föräldrar på morgonen. Först gick vi till skolan (typ 400 meter) eller dvs. jag gick, twins i vagn, Malcolm på bräda, och Lorentz på mina axlar. (Han är bortskämd med fordon. Eller lite lat.) Lämnade Lorentz, sedan 1 km promenad till dagis (lättare, i alla fall!). Silas skulle vara inne, så vi gick in. Väl i hallen, av med skor (‘kan felv!’), och in i nästa hall där avdelningens regnkläder finns. Silas insisterar därpå att knäppa alla – samtliga – knappar på en klase kompisars regnkläder; spännen, knappar, snören.
Ungefär då insåg jag vilket löjligt tålamod – överseende- jag haft hela morgonen, och nu kanske man måste bromsa in knäpp-hobbyn – the obsession – lite, klockan var strax efter 9, och jag skulle hem och jobba (dessutom försöker jag vässa morgnarna – typ som simmare som rakar kroppsbehåring – som en träning till när det verkligen gäller; ju tidigare på jobbet, desto tidigare hem.)
Stämningen försämrades drastiskt, i och för sig en stund innan själva entrén till dagis. Silas och Rufus är extremt mammiga, just nu ansträngande mammiga. På morgonen är det ‘bäla!’ -‘ B Ä L A ‘.
Jag är inte så mesig, eller apatisk som det kanske förefaller, men saken är den att jag inte orkar höra skrik och gråt. Det förekommer en del vrål och bråk mellan de två storebröderna, och gråt och skrik som grädde på moset vid dagens kick-off, morgonen, det blir bara för övermäktigt. Så jag väljer därför mina strider med omsorg.
Nu var det väl inte bara hans avbrutna nyfunna intresse, utan det faktum att detta kombinerades med mitt hej-då som gjorde den lille pojken lite extra olycklig. Dessa dagisfröknar (förskolepedagoger) – vilka hjältinnor! Just nu är det väl runt 6 nyinskolade barn, sommarlovsseniorer, så hela ‘Kotten’ gråter. De liksom smittar varann, och fröknarna bara gullar, och tröstar. Jag älskar dem.

Jisses, vilket svamligt inlägg, men dessa ‘gå-upp-klockan-5-morgnar tär på mitt fokus. Hav överseende

Thus – god natt!