Helgrapport.

Fan, jag tycker bara att det blir svårare och svårare att hitta tiden till att skriva, det är liksom som om den komprimerats..! Jag kom på varför. Silas och Rufus börjar liksom expandera på alla möjliga sätt, de börjar forma två personligheter. Förut var det bara äta, blöjor, sova, gulla, vara nära. Nu ryter de till ordentligt, och kan verkligen lacka ur, likväl som att de kan skratta kikningsskratt  tillsammans ett par minuter senare. De är exakt så här.

Helgen inleddes med chips och dipp:
Bild
Dippar lite, bara

Bild
MacDip (you know where you heard it first!) tänk, den här killen var en månad yngre än tvillingarna är nu när han fick två småbrorsor. Klart att han måste få vara lite motvalls, han vill bara ha lite uppmärksamhet, lille plutten ❤

Och så Lorden
Bild
Lite mer ordning och reda än sina yngsta bröder.

Och så det, som de fått vänta på sedan i onsdags, en överraskning, som jag hade lovat. Jag var själv så upphetsad och såg så mycket fram emot att få se deras miner när de skulle få varsin så’n här:
Bild
Ja. Jag vet. De är 3,5 och 5,5 år. Lite väl ’Mickan’-style. (Obs! Gravyren fick man på köpet, om man ville.)

Men jag måste, till mitt försvar få säga detta: de fick väldigt få julklappar. För att de behöver inte mer plast, och för att vi bestämde att satsa på två lite ’finare’ paket vardera. Då slog mig tanken att vi kunde köpa två iPods som fanns på Blocket för lite av en spottstyver. Jo, jag vet. Det var en konstig idé att ge sina väldigt små barn. Men de ä l s k a r att spela, och jag tror att det till och med kan vara bra, under kontrollerade former. Maken höll med (vi betraktar oss som moderna föräldrar, inget annat), så det gjorde vi. Det visade sig att dessa var av äldre modell. Alltså generation 3, det vill säga inte kompatibelt med i princip något av de spel som pojkarna spelar. Inte så klokt köp, men vi får väl lägga tillbaks dem på Blocket och se om någon behöver dessa till något. Som walkie-talkies, eller så. Och så fick jag lite pengar över för tanden som nu äntligen slutbetalats kostade något mindre än estimerat initialt, och kände starkt, skämdes, för att vi lurat våra barn. De fick sina iPods på julafton, men började använda dem dagen efter, och upptäckten var lite pö om pö, för Malcolm kunde köra sitt gamla Spidermanspel, så han var hyfsat nöjd. Men Lorentz deppade. Så alltså var vi ’skyldiga’ dem iPods. Och antingen köper jag makaroner för pengarna, eller så gör jag/vi nå’t kul.

Bild
Malcolm har Svarta Spiderman (som verkar vara en aktuell favorit), och Lorentz är besatt av hajar, och
spelar Hungry Shark heela tiden på min telefon, så han fick Jaws.


Jag ägnade mer eller mindre hela fredagen att fylla deras respektive iPods med deras respektive favoritappar, bakgrundsbild skräddarsyddes, och så. Jag längtade så väldigt mycket till lördagen. Och Lorentz och Malcolm också. Så klockan halvåtta blir jag väckt av en övertaggad 5-åring som höll på att förgåås av nyfikenhet. Jesper skulle joura hela lördagsdygnet, så han var uppe också. Vi gav dem paketen, och jag bad Jesper dokumentera. De öppnade, och – blev sjukt besvikna (har ingen aning om vad han trodde överraskningen skulle vara). Malcolm var inte heller speciellt impad. Bortskämda ung-svin, kände både jag och maken. Och vems fel är det? Vårat, framförallt mitt.
Jag kände mig dum. Idiot-’Mickan’[utan överhuvud taget inte ha samma ekonomi som hon]-mamma. Diamanter för vildsvin. Jag var lite ledsen nästan hela dagen, mest för att jag trodde att de skulle bli överlyckliga, och bara älska mig mer. Skoja bara. (Kanske ligger något i det, på ett Freudianskt plan, eller så.)
Men under helgens gång, kan jag säga att det har uppstått starka, STARKA band till deras gadgets. De älskar dem, och är överlyckliga, och numer oerhört tacksamma (Lorentz förklarade, att hans besvikelse uppstod för att alla hans coins och gems i hajspelet – som han kämpat håårt för – inte var överförda till hans iPod (jag begär inte att någon ska förstå, men mesmamman kunde se engagemanget i sin unges ögon, och tyckte att vi kunde glömma det där trista och hemska. Och ja, de har fått spela en hel del denna helg, också mycket beroende på att en lovely vän och två av hennes söner kom hit med ett Playstation 3, och var sugna på att utmana Lorden och Mackan. Men jag är inte helt dum i huvudet, jag förstår att barn behöver komma ut, och stimulera hjärnan och kroppen på fler sätt, så vi har gjort lite annat också.
Tvillingarna hänger en hel del på Malcolms potta, känns som att de skulle kunna bli blöjfria kanske till hösten…
Bild
De kör torrsim, alltså de sitter med kläder på, och trivs bra där. Försöker se det som ett skäl till att kunna
hoppas på att slippa blöjor.

Och så en rolig grej, tycker jag: en journalist- och författarvän frågade om jag ville svara på några frågor i ett litet reportage om bloggande föräldrar, och det ville jag ju, kul om fler kanske hittar hit!
Bild
Jag utgör den som står FÖR att man som förälder kan exponera sina barn – OM man gör det på med respekt och kärlek. Dessutom kan de på ett fantastiskt sätt ta del av en lite mer utförlig dagbok över deras liv, dag för dag. Tror att den ska finnas i handeln på torsdag, om någon tycker att det här är en
bra cliffhanger…

God natt!

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s