Att blogga eller inte blogga

Det är frågan.
Idag köpte jag Vi Föräldrar, uti vilken ett reportage om huruvida det är okej eller ej att blotta sina barn i sociala medier.
Det är klart att det finns (minst) två sidor av detta mynt.
Jag tror att många är rädda för vad internet ska komma att innebära, det är liksom utom ens kontroll. Elza Dunkels, forskare om säkerhet på nätet och ungas rättigheter, säger i artikeln att dagens barn växer upp under helt andra förutsättningar och omständigheter än vi, den analoga generationen. Vi kunde, som hon säger, gömma och glömma (och sakna! vill jag lägga till) foton, brev och dagböcker (det sistnämnda skulle man kunna likställa med en blogg); de som växer upp på 2000-talet kommer (och kan!) leva med sin samtid och dåtid, eftersom så mycket mer finns dokumenterat.
Mina uppsatslånga svar på de frågor jag svarade på, klipptes ner rejält (så klart), men den första:

Du som bloggar, vad känner du är okej att skriva om barnen i sociala medier?

Mitt (oredigerade) svar:

– Jag började skriva min blogg dagen före våra enäggstvillingpojkar föddes i mars 2012. Eftersom den äldste brodern i kullen då var tre och ett halvt år, mellanbrorsan knappt två år, kände jag ett behov av att skriva som dokumentation. Och terapi. Jag och min man visste att det skulle bli intensivt, och eftersom jag vet att man kan bli lite såsig i huvudet av att amma, så ville jag hjälpa mig – och oss att minnas, och kunna se tillbaka. (Dessutom har min man två barn sedan tidigare, så vi lever ett liv i ett väldigt tempo.) Detta var mitt ursprugliga syfte. Sedan har bloggen kommit att bli något mer, men fortfarande med syftet att dokumentera. Jag försöker att skriva om mina barn på ett respektfullt sätt; ingen av dem ska känna skam, eller till och med vrede på mig, för att jag berättar om våra liv. Dessutom tror jag att mina/våra erfarenheter kan vara till gagn för andra; trots allt är fyra söner på lite drygt tre och ett halvt år lite utöver det normala. Kanske kan någon finna tröst, eller skratta lite åt en högst kaotisk tillvaro. Jag kan inte riktigt se att det skulle vara något ’fel’ i att berätta om vardagen. Amning, nattskrik, potträning, sjukor, tvillingar, syskon, syskonbråk, matning, och allt vad det kan vara. Det finns ju trots allt ett hav att ösa ur.

Det förklarar mitt syfte med bloggandet. Jag tror inte att någon människa kan fatta hur vår tillvaro varit/är emellanåt, och skrivandet – och responsen – hjälpte mig att orka, och förstå, på något sätt. Jag kan fortfarande inte se varför det skulle vara fel. Jag är en otroligt stolt mamma till mina fyra (sex) barn. De äldsta är i åldrar (15 och 13) som ju är lite känsligare, de är sina egna Instagrammare och Facebookare, de skapar sina egna varumärket i den digitala världen. Jag tror och hoppas att jag inte skrivit/skriver något som någon i min närhet kommer att uppfatta som jobbigt eller respektlöst se’n.

Bild
Tydligen är jag mor till två tvillingpar, och därtill har jag blivit ett år yngre…

Framtiden får utvisa om mitt bloggande faller i god jord eller ej. Jag tänker ofta på den när jag skriver. Jag ser barnen framför mig, och tror mig se att de kommer att skratta och förundras över hur gulliga de var som små, och jag hoppas att jag har anledning att tro att de kommer att tycka att vi gjorde ett bra jobb.

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s