Jag läste en artikel i senaste numret av tidningen mama, om att mammor ofta önskar sig döttrar. Eller att fördomen säger så. Att fäder vill ha söner och att mödrar döttrar.
Det är klart, att det är en tanke jag tänkt – att en vacker dag få en (egen) dotter. Hon skulle heta Rita. Men nu blev det ju inte riktigt så; vi har fått fyra fantastiska söner, och jag är så stolt och glad och känner mig lyckligt lottad (om än rätt slut emellanåt).
Jag låg och grubblade över detta häromkvällen, och kom fram till att det är bra att just jag inte fick någon dotter. Visst, det kanske är en efterkonstruktion, som för att ’trösta’ mig för att jag inte födde någon (egen) dotter. Men jag tror faktiskt att jag inte hade varit någon bra flickebarnsmorsa. Varför?

Jo. När jag var 10 började jag trassla med maten. Började utmana mig själv med att äta mindre dag för dag. Det började med att jag hoppade över skollunchen, och att jag gick upp 5.45 om morgnarna för att springa bredvid pappas cykel när han rastade hunden. Detta var någon gång tidigt 80-tal, och anorexi och bulimi var inget man pratade om som man gör idag; pappa tyckte att det var trevligt med lite sällskap om morgonen, och varesig han, mamma, eller jag själv hade någon som helst aning om vad detta skulle komma att leda till. Mina föräldrar och jag flyttade till Kuwait 1984, mina äldre brorsor stannade kvar i Malmö, och i Kuwait eskalerade problemen. Jag mådde inte alltför dåligt ännu, men skolan var tuff (jag gick i en s.k. IB-skola) och efter att ha haft typ alla rätt på alla prov hemma i Sverige, som den duktiga flicka jag var, blev resultaten i skolan mer svårtillgängliga. Nå’t ville jag ju ändå vara ’bäst’ i, så det blev i arabiska och Physical Education som jag la krutet. Jag kom med i basket-, tennis- och friidrottslagen, varför kroppen hamnade i ett nytt sorts fokus. Jag började kräkas.
Min sjukdom skulle hålla ett hårt grepp om mig ända in i dryga 30-årsåldern. Vid 19 vägde jag runt 37 kilo, och jag lades in på sjukhus. Först tvångsintogs jag på psyket i Malmö, det var ju inget vidare, men helt nödvändigt. Där blev jag kvar i 3 månader, och sedan kom jag in på anorexicenter i Varberg, där jag blev jag kvar lika länge. Men man måste – som missbrukare – vilja bli frisk, och viljan fanns inte. Mina föräldrars hår blev gråa, och det var naturligtvis svinjobbigt för dem. Bulimi och anorexi i en sörjig soppa, jag drog mig undan från vänner och familj (som jag försökte lura och manipulera hela tiden), och var enormt olycklig. Jag gick miste om hela tonårsperioden, på nå’t sätt; jag var ingen vanlig hormonstinn tonåring som ville ut och träffa killar och fnittra med tjejkompisar.
Detta är ju en runt 22 år lång historia, och det säger sig självt att jag inte kan återge den här, men den känns ändå relevant att ta upp, för jag tänker på detta skitofta. Och – precis som det nämndes i mama; visst, många lägger huvudet lite på sned, och insinuerar mellan raderna att det är synd om mig som har fyra söner. Herregud – om det är någon som det är synd om, så är det väl de som inte kan få barn alls. Det är så långt ifrån synd om mig, som det över huvud taget kan vara.
Jag är frisk, sedan 10 år. Men denna sjukdom lämnar spår i ens personlighet. Jag är normalviktig, och så vidare, men en control freak förblir jag likväl. Jag får för mig att det skulle kunna påverka en liten tjej mer än ett knippe pojkar.
Min mamma har i hela mitt liv sagt till mig; ’Du måste få en dotter, och bli mormor en dag.’ Jag vet inte varför, men mormödrar har liksom lite högre status än farmödrar (eller har jag fel?), kanske för att man som mamma bär barnet i sin kropp, precis som sin egen mamma, och en farmor har inte samma relation till en svärdotter som till en blodsdotter. Well, jag får väl försöka gå mot strömmen, och vara en moderlig farmor. Och alla de kläder jag sparat de senaste 30 åren, får jag kanske ge till ett flickebarnbarn en vacker dag.

Jag (Rita?), 1973, typ.

Rita Renck, jag tror ändå att det är tur för dig att du inte fick se dagens ljus. Och dessutom har vi Norma <3.