Det är ju bra vidrigt när ens små avkommor är sjuka. Man önskar att man kunde byta med dom allihopa. Silas blev dålig i måndags. Kräkningar, diarréer, febrig, lite apatisk. Man tenderar att överdriva symptomen, eftersom upplevelsen är så hemsk, och tänk då att det är TVÅ små som mår så dåligt. Alla rutiner kommer av sig, mat- och sovklockan är helrubbad. Man är glad så länge dom kan behålla det dom får i sig (som sedan igår morse inte är något annat än vätskeersättning).

Och igår var det Malcolms tur. Lille gubben. Först ögoninfektion (som ju i sig inte är så farligt, men att brottas med sitt barn för att droppa droppar i ögat – DET är inte så kul), och så igår kräktes även han. Först på golvet på ovanvåningen, en halvtimmes sanering, och duschning (motvilligt) av två små pojkars ben och fötter, efter bokläsning, och diverse hyss, så somnade dom gott i sitt rum, Lorentz och Malcolm. Detta efter att jag förbjudit (typ, eller uttryckligen avrått dom från) att dricka upp sin välling, dom fick dricka typ halva flaskan. Det kändes mindre bra, särskilt eftersom Lorentz ännu inte uppvisat symptom. Men kräks i sängar är typ det vidrigaste jag vet. Och så vid 21 hade Malcolm spytt ner hela sin säng. Ny sanering, tvättmaskiner på, bäddning av säng, plocka fram hink, så gick jag och la mig med Malcolm bredvid mig. Klockan 4 ville han ha ’havsvatten’ (han insisterade på att dricka upp Silas och Rufus vätskeersättning häromdagen, och jag sa’det är inte så gott, det smakar som havsvatten…’), drack det, och vi – trots (min) nervositet över nya kaskader – lyckades somna om. Så natten gick hyfsat bra. Kunde ju ha varit väldigt mycket värre.

De tre sjuklingarna för någon månade sedan eller två. Nu väsentligen tunnare om kinderna.

I och med att tre av fyra små är sjuka, så är Jesper hemma och Vab·bar. Då går det.

Lorentz är i tipptoppform. Hur sprattlande glad som helst, ber till högra makter att han ska få slippa kräkskiten.

Här i mormors lite väl trånga badbalja