Jahapp.

Den där ljuvliga semesterveckan, med ’bara’ tre barn, fick sig ett bittert slut.

November.

Hade glömt hur fördjävlig denna månad kan vara. För exakt ett år sedan låg Malcolm (och jag) inlagd(a) på Astrid Lindgrens sjukhus i en dryg vecka för osteomyelit (en skelettinflammation till följd av virusinfektion; vi märkte att hans vänstra arm inte hängde med när han sprang, och gudfar/farbror Mårten ställde diagnosen DIREKT – vilket var enastående skönt, för det blev autobahn in vården.)

Silas och Rufus har sedan i fredags varit mycket dåliga. Eller rättare sagt: Rufus. Han har kräkts och haft diarré, och varit febrig och gnällig. Jag fick för mig att det där som folk brukar snacka om när bebisar får tänder, men som jag själv aldrig märkt (varesig med Lorentz eller Malcolm), att dom kan ha ont, och uppvisa just dessa symptom, var orsaken. Som en placebo, inbillade jag mig att jag såg en tand som var på gång i Rufus överkäke, och lugnade ner mig. Tänkte att det var ju nästan bra, så att Silas kan komma ikapp med vikten. Men så i morse, när Silas kastade upp sin välling över hela mig och sig själv, insåg jag att det nog var något annat. Enligt BVC-sköterksan är det troligtvis Rotavirus. Dom är riktigt risiga. Inget vill dom ha, eller snarare – kan dom behålla. Aptiten finns (tyvärr, höll jag på att säga, för då häller man ju i dom välling och annat), men så SPRUTAR det ut, tillbaka i mitt ansikte. Tårdrypande sorgligt. Och magra är dom, redan. ’Ge dom en tesked vätskeersättning var 5:e minut’, sa tanten på Vårdguiden när jag ringde. Sure. Jag har ändå inget annat att göra, tänkte jag.

Rotavirus rejält förstorat. Skiten ser väldigt mycket coolare ut enormt förstorad än den är s.a.s for real.

Och så klockan 12 ringer dom från dagis, och berättar att Malcolm har ögoninflammation.

Lorentz – glad som en mört – plockade jag och Mackis upp på Bromma flygplats klockan 15 idag.

Den här bilden togs nog (av morbror Martin) före flygningen, när Mentospaketet var intakt, och minen lite bekymrad.