Kronologin… hm. Inte glasklart där, lite Lützen över den med. Och lite skit samma egentligen. Jag berättar min och vår historia, dels i egenterapeutiskt syfte, och dels för att jag vill försöka förklara varför jag kanske inte är samma jovialiska gladlynta jänta som förr, åtminstone inte för jämnan. Jag ringer sällan, kanske inte ens textar. Orkar helt enkelt inte.

Visst fasen är jag ‘lycklig’ – så oerhört tacksam för vårt mäktiga gäng, min älskade man, och mer därtill. Min mamma lever lajf, tackolov(!), till exempel. 

Men ibland är man sliten, kanske knappt ens orkar öppna munnen. För det är slitigt, detta liv. Det är ett 24/7/365-kall; ingen rast, ingen ro. Inte alls alla, men ganska många har ju någon släkting eller så som kan steppa in, eller så har de inte fyra ännu inte självständiga barn. 

På vår femåriga bröllopsdag, 120906, hade vi en natts break. Vi sov på Grand Hotel (nota bene – långt före dess nazi-prefix), och hade det fullständigt fantastiskt. Badade i pool, åt god mat, p r a t a d e utan avbrott, kollade på vad vi ville, och soov. Kommer dessvärre inte ihåg vem som steppade in som care taker (aj), men någon legendarisk person – eller plural – var det. (Förlåt. Minnet…) Och jag har hört att en del lyckligt lottade kan få till en dejt nite emellanåt. Well – you lucky basterds! Fast jag tänker såhär – sån’t har vi icke. Alls. Men we got love. Stadigt och stabilt. Utan pärlor och siden. (Och visst fan älskar man guld och skogar, diamanter och Chanel, men inte mer än själva livet.)

Kanske är jag lite (eh…) självömkande. Och är jag inte självömkande så tycker jag synd om mannen, som jobbar och sliter, tjänar pengar som jag ‘bränner’ (på mat och diesel), forskar, och knappt träffar sina kids. Och han tycker synd om mig… Föga konstuktivt, oh, yes. 

Jaha, och idag svävade man iväg lite, fast jag insåg att sagan blir ju tradig med ren och skär stapling av händelser, så lite Eye ‘n I (SR, P5 – l y s sn a !) i öronen, och – ja.

Ingen cliffhanger, jag vet, men f o r t s ä t t n i n g följer. Så hang in there.

​​
Jag bjussar på den här så länge. Rufus i förgrunden, Silas sufflerar kamerakvinnan.