Igår för 9 år sedan var det bara maken och jag. Jo, och en liten Axel och en ännu mindre Norma, också förstås. Men just denna dag var våran dag. Vi höll på att förgås av nervositet sedan en vecka, varför det nu var så, men det hör väl till. Pappa och mamma hade kommit till Enskede, Johan och Martin (mina brorsor) skulle sjunga samt spela gitarr (Elvis’, Love Me Tender), och Johan skulle även agera bröllopsplåtis. Bröllopet var mycket enkelt, vi skickade sms till lite kompisar sådär någon dag innan (såvitt jag minns, i alla fall), att ‘på lördag klockan 13 gifter vi oss i Enkskede Kyrka, kom om du vill’, typ. 

Det blev ändå ett gäng i körka. Johan glömde sin kamera hemma, han var väl lite skärrad (och kanske ringrostig) över att sjunga, vad vet jag. Men mången mobilkamera fångade oss dock på bild (nota bene: året var 2007, inte många smartphonar syntes till.)

Pappa överlämnade mig (pre debatten om den kvinnliga emancipationen och yada yada blaa inför något prinsessbröllop.)

Här sa jag ‘ja’. Jisses, så rakryggade vi var..!

Mamma tog kortet. Leve mamma Marina! Alltid med när det gäller. Hon hade dessutom arrat ett par hundra små canapéer (eller vad såna där små munsbitsmackor heter). 

Johan sjöng så mascaran levde on the edge, Martin såg cool ut – nästan lite full i skratt åt hela spektaklet – som liksom kändes lite som ett jävligt lyxigt genrep till ett riktigt bröllop, eller så är det bara så jag minns det.

Axel, Norma, kusin David och kusin Elli var brudnäbbar. Guu, vad små de var..!

Som synes har bilderna lite varierande kvalle, men det är lite eh… charmigt, på något vis – att man liksom får nöja sig med minnesbilderna. Svärmor Buttan (vila i frid) och pappa (likaså) var med denna lyckliga dag. Bara en så’n sak.

9 år, alltså. Det firades med fiskpinnar. Ja, ja, de var hemgjorda och schukt goda!

Into the future, Baby!