Jag famlar i mörkret.

Hösten är här. I sinne och ute. Gillar det inte alls (eller jo – jag ÄLSKAR hösten, men har ångest inför vad som komma skall…). Är lite allmänt motivationsmässigt försvagad, och har svårt att komma till skott med att skriva något vettigt. Idén att dokumentera känns lite hm… urlakad, ointressant, och vem faen vill läsa om det..? Jo, barnen, kanske, om sisådär 20-30 år, men inte ens dom kommer nog att vilja läsa om texterna är trista.
Som typ 9-åring fick jag en dagbok i julklapp. Någon sa, ’skriv något litet varje dag, det är jättekul att ha se’n.’ Hittade den för några år sedan. Typ det tråkigaste jag någonsin läst. Snark. Perfekt för insomniakvällar, kanske. Dessutom minns jag våndan, och ångesten, över att leverera dagens text dagligen. Det har nog kanske blivit lite så med bloggen. Sedan vet jag inte – vi har alla häckarna fulla, jag vet att jag på intet sätt är unik. Men jag tror att jag kan sälla mig till den skara människor på jorden som har minimalt med s.k. egentid. Des senaste två veckorna har jag stuckit till gymet eller tagit en springtur, och framför allt – gått och lagt mig i tid. Men jag ska härmed inte tillkännage någon inkastning av någon handduk – bara konstatera att det är inspirations- samt tidsavhängigt detta. Som om ni inte fattade det…

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Jag famlar i mörkret.

  1. BIRGITTA CHRISTENSON skriver:

    Näe – inte i dag heller ! Hon har väl ändå inte kastat in handduken ?

  2. Ann-Louise Wiklund skriver:

    Det här är,som att tvingas sluta en spännande roman i mitten.Man får ju inte veta hur det gick.

  3. Helene skriver:

    neeej! Kom tillbaka! Fast jag förstår absolut att inspirationen att skriva kanske inte alltid finns där. Denna tid på året gör det inte lättare heller. Hur som helst så uppskattar jag alltid dina inlägg och att få följa er vardag. /Helene

    • allabarnen skriver:

      Helene! T a c k ! Får allt en boost av love bombing… Ämnen att skriva om saknar jag inte, inte heller inspirationen, tror jag, men tiden..! Den _räcker_ lildom inte till…
      Får se om jag kan rafsa ihop lite (tid, alltså) här framöver. Kram! /Elin

  4. Malin skriver:

    Saknar dina uppdateringar Elin, fantastisk blogg!!!

  5. Christina skriver:

    Hej, är en fyrabarnsmor från Göteborg (tre tonåringar m ett sladdbarn som är bara dagar äldre än din förstfödde) som hittade hit av en ren slump förra veckan. Du (ni) har förgyllt vår (min och sladdisen) s vecka. Jag har läst allt om ert fantastiskt härliga och intensiva liv, med alla era ursöta fina barn, och berättat och visat bilder för min lille sladd. Hugo (som är sladdisens namn) tyckte det var minst lika roligt som jag. Är grymt imponerad av er. Tack för alla roliga stunder och härliga skratt. Vilka härliga barn. Det var med sorg som jag klickade fram de sista inläggen. Har full förståelse att du inte hinner blogga. Däremot behöver du inte oroa dig för att inläggen på något sätt någonsin kan bli tråkiga och eller ointressanta. Du skriver fantastiskt roligt, enkelt och vardagligt vilket tilltalar mig mycket. Känn ingen press 🙂 Men vi skulle bli jätteglada om du någonsin får tid att skriva några inlägg igen. Vi kommer sakna er. Många kramar till er från oss.

    • allabarnen skriver:

      Christina! Stort tack för din kommentar..! Blev verkligen jätteglad!
      Meningen var inte att bloggen skulle rinna ut i sanden, alls inte, men jag har haft ett nattsvart halvår bakom mig. Det som för ett par år sedan var en ‘mildare’ variant av utmattningsdepression (eller så var det jag som vägrade inse faktumet), grep tag i mig med hårda klor och drog ner mig i en abyss av apati och livslöshet. Orkade inte alls med tanken på att skriva, och kände snarare att bloggen blivit ett ok – tvång – och valde att skippa skrivandet. Vi får se – nu känns livet lite ljusare, och jag hoppas att jag ska fortsätta att förtälja om mina fyra skatter.
      Tack igen och kramar tillbaka! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s