VAB är ju vad det är, men samtidigt – för egen del – – så sjukt (…) lyxigt. Galet egentligen att man inte hängt på tu man hand mer än man har, med bara en. Särskilt en av de två yngsta. De äldsta har man trots allt sovit med vid sin sida i åtminstone ett halvår var, och så har det ju vårdats sjuklingar, och inskolats, etc.
Idag var Rufus hemma. Hur sjuk han faktiskt var/är, är en annan fråga. Men hemma skulle han ju oavsett vara idag, enligt dagisreglementet (24 h feberfrihet). Som (bl a) tvillingmamma ser jag det som ren och skär lyx. Så länge barnet i fråga är i hyfsad form, kan man inte betrakta det som något annat.
Denna 2,5-årsålder, asså… Trotsålder till trots, så är den pure joy. Brottningsmatcherna och kamperna övervinns utan tvekan av gulligheterna.
Fråga mig inte varför grabbhalvan har på sig polarexpeditionsstass. Jag väljer mina strider, helt enkelt.
Iklädd polarexpeditionsdräkt samt Lorentz dojjor, ledsagade sjuklingen mig ut till allmänningen bredvid vår tomt och insåg målläget.
Det blev 7-0.
Och så äntligen hämtade vi dagiskollegorna, Lorentz lattjade med klasskompis.
‘Hej då, Ture [tuppen], ses imorrn!’
