Luften gick ur mig. Dels när jag insåg att 13% av Sveriges befolkning röstat på ett på många sätt tveksamt parti, ett parti vars existens fått mig att ifrågasätta demokratins berättigande, dels när Putin hotar med ett tredje världskrig, och IS drar fram som en slaktartornado i delar av världen, och blaa. Alla andra eventuella bekymmer känns som fisar i rymden. Samtidigt bidrar inte ens oerhört skrala ekonomi, snoriga ungar och håliga strumpor till att blåsa upp ballongen som är jag (på tal om luft som går ur).
Jag fick helt enkelt inte orken att räcka till att samla ihop känslor och existensiella funderingar för att kunna sätta ord på dem. En vecka fick Stefan-stackarn på sig att bilda något som ska likna en regering. Jag behövde en vecka jag med – för att komma tillbaks. Nu vore det förmätet, hybris av den värre sorten, att jämföra mig med LL, skämt åsido, men ambitionen från min sida med denna blogg är att dokumentera, liksom bokföra livet som mamma. Jävrigt långt ifrån rapstjärnors, så långt man kan komma. Men som metafor, hörni, så hoppas jag att slarvet ska upphöra.
Hur ska det annars gå med bokföringen..?