‘I am the whisperer’

Mina barn har begåvats med fantastiska röstresurser. Hur gärna jag än velat sjunga som Bille Holiday, Ella Fitzgerald, Chet Baker, David Coverdale, Prince, Whitney Houston, Mary J. Blige eller Sade, så – nej. Det må väl vara hänt, det är trots allt inte så många förunnat att sjunga som Adele, eller någon annan sann begåvning. Jag skulle nöja mig om jag bara hördes. Jag är en viskning av vad jag så gärna skulle vilja vara.
Insikten i de bristande röstresurserna beträffande själva sången, var tidiga. Och jag har smält dem.
Men: barnen sjunger inte direkt, men volymen, hörni..! Jag tror de skulle kunna försörja Svedmyra på el – om det fanns stämbandskraftverk.
När man 10 år efter insikt 1 (att jag inte skulle toppa Billboard) stod på G-klubben, med lite öl innanför västen, och ljudmatta i bakgrund, snackandes med nå’n, och inte hördes; min röst är liksom gäll, svag, normalt sett, men i ljudmattemiljö helt och hållet ohörbar.
Jag artikuletade som om vore jag buktalarens diametrala motsats, men hen (/ hennarna [?] [här har vi ett problem?!]) jag pratade med nickade mest vid helt fel tillfällen.
Jag hördes inte.
Insikten i det här problemet blev 100%-ig först när jag blev mamma. Eller typ 3 år senare. Ibland måste man prata med sin avkomma med – inte bara stora, utan abnormt – gigantiska bokstäver. De förekommer ju i olika storlekar, bokstäverna. Den grejen är svår att förklara för en 6-, en 3- samt tvenne 2-åringar: 1. Det där med bokstäver, 2. Dess olika skepnader storleksmässigt, 3. Metaforen storlek i förhållande till ljud.
Kort sagt: ibland finns det inget jag efterlängtar mer – än bara tyst. Stilla och tyst.
Till slut – efter bara nog, liksom, så höjer jag rösten (jo, ja. Det händer dessvärre dagligen). And here’s the problem: de hör mig inte. De bloody HÖR mig inte. Jag trycker in ‘caps lock’, men de h ö r mig inte.
Finns inget som gör mig mer galen. (Och ja. Jag har testat de flesta pedagogiska abrovinklar jag kan komma på – tror jag [?] [men om någon har tips – snälla ge mig råd..!]), men I am the . Ingen hör mig. (Jag vet vad ni tänker: ‘vill höra). Som sagt: råd/tips emottages med största tacksamhet.

IMG_1128.JPG
Men så kommer den här ilskne getingen kutandes, med hängslen och livrem/(skid-)hjälm och keps – and all is forgiven.

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s