Hur ska det gå?

Efter två dagars statistiskt underlag, konstaterar jag: det här kommer bli väldigt svårt. Stressigt, jättestressigt! Jag är lite nervös. Att passa tiden, that is.
Jag kom att tänka på, att jag var fullständigt värdelös på det under några år (förberedande konstkole-åren och efter det fler pluggår), men så skärpte jag till mig, där någon gång under Beckmanstiden. Det var någon klok människa som med visdomsord fick mig att inse, att man (ursäkta svengelskan) wastar andra människors tid, liksom disrespectar dem, vilket är helt sant. Det är ett oerhört egoistiskt, till och med narcissistiskt drag. Som om man är hela världens epicentrum. Naturligtvis beroende på anledningen till den försenade ankomsten, men när man inte har någon äkta, god ursäkt – då är det oförlåtligt.
Och för Lorentz del, skulle det absolut inte vara en bra ursäkt att gång på gång äntra klassrummet med ursäkten: ‘…min mamma hann inte med alla barn.’ Det får inte hända. Det får inte hända.
Det borde inte vara något problem, jag vet liksom inte var jag ska kapa – vart försvinner tiden? Morgontimmarna fullständigt flyger. Jag har gått upp klockan 5.20 (förrgår), 5 idag. Då hinner man få dagens enda lugna stund, äta frukost, dricka kaffe, duscha – en hel timme, tills makens larm ringer, och de flesta börjar vakna. De yngsta tre får välling, skolpojken får macka och O’boy. Sedan är det blöjbyten, tandborstning, av- och påklädning (ink. jakt samt MMA), och då börjar klockan bli minst 8, kanske drygt…
Tur ändå att man har ett år att öva, kanske skaffa visselpipa, rada barnen på led, lära dem att ta på alla kläder själva (de yngsta, de två äldre grejar det som tur är. Strumporna kan hamna lite uppochner ibland, men annars bra), kamma sig, knyta skor (eller åtminstone dra upp kardborreband…) se’n till nästa år, när det är allvar (ettagluttare!) NÄR VI SKA VARA I SKOLAN SENAST 8.00!
Hjälp!

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s