De ganska få gånger nuförtiden som man ‘går ut’ lite, med allt vad det innebär, får man verkligen bita i – inte bara ett väldigt surt, utan kanske till och med ruttet och maskätet äpple nästa dag. För min del idag.
Igår var jag (själv) hemma hos en kompis från förr som fyllt 40 och dessutom blivit pappa. Barnet i fråga slog (helt uppriktigt och sanningsenligt) absolut alla perfekthetsrekord. En bedårande och dessutom supersoft (sov hela tiden, och gick från famn till famn, sovandes i allsköns störtsköna positioner) liten 3-månadersflicka. Nu var det väldigt kul och trevligt i allmänhet, man förtärde Cava nonstop mellan 20 – 01.30, och träffade en massa gamla polare, och själva fölsedagsbarnets (kompisens) (för mig nya) ljuvliga tjej, men det som fjättrade mig kvar på festen allra mest var nog faktiskt den lilla ungen. Trots att man är vis av erfarenhet nog att känna till konsekvenserna av litervis med Cava, och för sen sänggång, så var det ändå värt det, åtminstone nu när alla sover, och man hämtat tillbaks sig själv från de dimhöljda bergens la-la land. Fram till denna punkt tänkte jag dock påbörja mitt straight-edge liv omedelbart. Ändå fick jag sova ut i morse (åtminstone t 8.30, tills ljuden av vrål, sping med 8 fötter, skratt och gråt, blev för svåra att ignorera – trots att jag lagt mig i källaren när jag stapplade hem i mina high heels) men uj uj. Att deala med fyra, varav två idag oerhört påfrestande (!) en dag som denna – även om vi varit två, och den ene av föräldrarna i toppform. Det var inte bara mitt bacon-tillstånd, utan också halva barnskarans förjävliga humör idag som blev den sämsta kombon. Måste komma ihåg detta när absolutismen / straight edge börjar kännas outhärdlig.

Så fick man drömma sig tillbaks en minut, när bror Johan idag mms:ade detta kort från drömsommaren. Hans fru med bulle och son, och så Rufus (i vattnet), jag samt Rave-Silas. Makalöst.