En vecka kvar innan Lorentz börjar skolan. Inte klokt, ju! Han ska lära sig läsa, skriva, räkna, fundera, resonera, vänta på sin tur, svara, fråga, lyssna, ta på och av gympakläder, och god knows. Han ser fram emot det med lite skräckblandad förtjusning, och jag med. Fan, nu är det slut på ‘lämna barnen när du vill och hinner’-stajlen, som vårat fabulösa dagis lugnat mig med de senaste två åren. Kan ju tyckas minor i sammanhanget, men låt mig säga er detta: jag kämpar, kämpar mot klockan varje dag. Bortsett från semester mode som vi är i nu, så ställs klockan på 06.00 på vardagar, men jag tror att 04.30 vore rimligare – utifrån perspektivet att vi a l l t i d är sena. Från och med nästa vecka m å s t e vi komma i tid, inget snack. I och för sig bästa sättet att nå bättring, I guess. Nöden har ingen lag. Kommer väl att sluta med att jag fortfarande har nattlinne och tofflor på mig vid avlämning (precis som i somras när jag åkte och köpte frukost på Torekovs Ica, med fyra ungar i släptåg…), man får hoppas att jag dyker upp någotsånär adekvat klädd på jobbet, bara…

Det här crazy crewet jagar sniglar, käkar glass och retar gallfeber på varandra (samt upphovsman respektive – kvinna).