För sex år sedan hade jag och maken befunnit oss på Danderyds förlossningsavdelning sedan arla morgon, för igångsättning. Jag var 15 dagar över tiden, vägde drygt 90 kilo (!), mina svullna fötter trängdes i Jespers Birkenstocks, stl 44, det var – också då – en väldigt varm sommar. Trots punkterad fostersäck, och oxytocindropp ville den nu 6-årige gossen prompt bli kvar. Jag är en jävel på att härbärgera barn i min kropp, det måste jag få säga, men är tydligen oförmögen när det gäller själva utdrivandet. Mitt bäcken är visst för tajt. Efter ett kämpande med svåra värkar i 12 timmar, tyckte man att det var bäst att utföra ett akutsnitt; Lorentz var stressad i magen, hjärtljuden accelererade, så det blev snitt. Jag var lite putt över att jag inte fått vänta till den 8/8 (året var 2008), så jag bad dem rappa på lite, så att det åtminstone skulle bli två dagar innan, 080807 kändes så lång näsa, liksom. (För alla icke-insatta: alla Stockholmsbarn som föddes 080808 fick ett livslångt frikort på Gröna Lund. Kanske inte så eftertraktansvärt i sig, men lite kul, dessutom har jag alltid varit lite fixerad vid siffror och sifferkombinationer. Ännu ett barnsligt drag.) 23.48 såg Lorentz dagens ljus. Det var så klart overkligt, hela grejen. Och man kan säga att också mitt liv fick en nystart i och med det. Äntligen hade man liksom ett syfte!


My Lord.

Det brukar finnas några jordgubbar kvar till fölsedagstårtan, men den tropiska värmen har nog sugit musten ur dessa goda bär, så det fick bli geléhallon och vit chokladmousse, och så klart hembakad botten. Inte helt oväntat pärlor för svin, men älskar man sina små svin, så serverar man dem pärlor. De hade dock garanterat varit minst lika nöjda med geléhallon. Till vänster i bild ser ni en liten hand som försöker snylta åt sig en ‘GO-is’

(Men SOM man älskar de små grisarna..! Hell, man gör ju precis allt, ALLT för dem.)