I ett och ett halvt år har vi hållit på; tjatat, envisats, mutat, men Lorentz har inte varit sugen ALLS på att cykelträna. På den senaste tiden har vissa framsteg gjorts, men denna grej, som de där andra man ska lära sig just sommaren innan man börjar plugget (senast) (cykla, vissla, simma, knäppa fingrar, läsa, skriva, blåsa bubbelgum) är kanske lite extrasvårt när man är ett av sex syskon. Det är svårt för oss föräldrar att hinna med att isolerat fokusera regelbundet på en individ, och tålmodigt se till att hen betar av uppgift efter uppgift.
Men så idag: fadern tog med sig Lorentz ut på gatan och vips sprang pappan bredvid den cyklande pöjken som log med hela ansiktet! SÅ nöjd!
Jag filmade en oerhört skakig dokumentation på eventet, som jag ska försöka lägga upp när datortillgång finns (skriver numera från telefonen, och då vill sig inte tekniken alltid). Malcolm blev minst lika glad som sin cyklande bror, kramade mig jättehårt och utbrast: ‘Jaa, han är stor nu, och ska börja skolan, och kan cykla!’ Gulleplutt, små barn och kastruller, osv.
Igår körde vi VM-fest hos mor(mor), och hela klanen var på plats.

Hela arvsmassan representerad, 8 ungar på ett kort, tackolov att man inte jobbar som barnplåtis…