Nu är allt precis sådär som jag längtar efter hela året runt, varje dag, varje år. Ni fattar. Torekov (i mitt hjärta a la Lasse B.), sol, cirrusmoln (om ens några moln at all), minimum 25 grader, lagom bris, vackert så att hjärtat värker. Och så hela pojkhögen och tonåringar (de har blivit så jävra långa! Och starka! Och fina, Axel och Norma) runt omkring oss på ett mycket majjigt vis. Riktigt mäktigt. Två dagar av sol, vind och vatten hittills, och om this is it vädermässigt – så får man bara vara glad.
Vi anlände natten till lördag, kl. 02.20, Lorentz och Malcolm (och Norma) skötte sig exemplariskt under den långa färden (för att inte tala om maken, som ju körde hela vägen), Silas och Rufus vägrade sova, somnade bortåt midnatt, vaknade typ tre kvart senare, och var rätt osofta, faktiskt. Och så in i mammas gästhus, och nyopererad som hon ju är, hade hon inte kunnat bädda de 7 sängarna (Axel befann sig alltså redan söderut och sov i Halmstad), så det var bara att bädda mitt i natten, och försöka få de två Duracelkaninerna att coola ner sig. Vi somnade väl alla vid 3. Och sedan väcktes vi av taggade småsnubbar kl. 7. Gårdagen segade fram som en trög gröt, man föstes fram på en långsam våg av barnönskemål/-krav, ihoppackning av gäststuga, inflyttning i hyrt hus, återlämning av släp i Halmstad, upphämtning av Axel på samma ställe… Men nu, så!

Hade kunnat knäppa hundratalet avsevärt bättre bilder idag och igår, men idag har jag – med ett löjligt kristet leende – mest bara betraktat och njutit, och inte haft en tanke på telefon.

Stötte dock på denna donna på kvällens springtur:

Lashes to die for