Som vatten för kamelen, diesel för bilen, mat för morsan, lördagssnask för MacLord, är basketbollen, a.k.a. bakisbollen för Rulas/Sifus. Med sina små nävar håller de enhandsgrepp (något inte ens jag klarar med mina dasslockslabbar), den är med ö v e r a l l t. Tackolov har vi två avlagda/urvuxna, Axels och Normas gamla.

Stege?

En av utmaningarna för oss föräldrar är att försöka välja strider; lägga bort bollar inför måltiderna innebär absolut vrede, på samma gång som det uppstår viss problematik när de ska hålla boll i knäet och manövrera bestick samtidigt. Bakisboll i själva sängen är också lite living on the edge, för då kör de hopp från höjd in i sängens spjälor… Och så vidare. Ofta väljer man – av ren lättja – att bara ge med sig, och hoppas på det bästa. (Kan ju verka givet, jag menar varför tjafsa? Men tänk då två drygt 2-åringar MED två rätt stora bollar i en och samma shoppingvagn. Till exempel, och risksituationer såsom när de balanserar uppe på spjälsängskanten, tack vare bollen/stegen, de kan dratta ner lätt som en plätt, och i värsta fall med tänder ner i golvet, som ytterligare ett…)
Vad denna eftergivenhet från oss föräldrar kommer att leda till i längden, vågar jag inte ens tänka på. :O