Ursäkta, men det var det jag kom på när jag precis skulle ställa morgonlarmet, och sen flygplansläge på telefonen – jag har ju glömt bort inlägg! Såhär: pappan drog till jobbet 8.30 i morse (åter imorgon vid 10 på fm), och jag har handlat med fyra i släptåg, tjafsat samt argumenterat med (de två äldre) om vilka två som skulle få cruisa i Ica-vagnen, och vilka två som skulle få gå (inga jättesträckor på vår lokala Ica, men framförallt så är Lorden lite lat, som sagt, och Malcolm följer sin storebrors linje med propsande på vagnåkning). Efter denna match, fick jag dessutom snällt lämna tillbaka en stor del av varorna på grund av för dåliga medel (hade som tur var koll på mitt saldo) – den grejen var också rätt tröttsam. Och det här med måltiderna, asså… De äter som svin. Som små gulliga kultingssvin, men svin likväl. De är odågiga, leker med maten (Rufus satt till exempel och sköt ut omsorgsfullt kokta ärtor, och bara log samt ignorerade mig när jag verkligen bad honom ‘Snäälla Rufus, inte göra så..!’)
Någon spiller v a r j e måltid ut ett helt glas – by ‘mistake’. Någon random smiter alltid iväg, gärna med en flottig handflata strykandes mot någon yta, efter maten utan att direkt tvätta händerna (alla äter delar av måltiden med händerna). Jag/vi ber dem, ibland vänligt, ibland lite mer bestämt att sitta på sina stolar och äta (åtminstone smaka) – och stanna vid bordet tills åtminstone någon bror, ätit upp sin mat, men det är liksom alltid någon som lyckas smita (‘jag måste kissa!’)…
Det jag försöker illustrera – allt detta blir dubbelt så svårt när man är själv en hel dag.
Därför, bland mycket annat, är jag väldigt slut. (Ps. jag älskar verkligen mina små svin!) God natt!