Ja, så är det. Man har börjat jobba. I och med att få, kanske till och med ingen, orkar läsa det långa inlägg jag har i mitt huvud, får jag portionera upp det något.
De som hängt med här en längre tid, vet nog att man haft en – minst sagt – ansträngande tid bakom sig. Drar en resumé för nytillkomna läsare: 2012/3 hände följande: tvillingfödsel (samt helamning i tre månader), en knappt 2-åring samt en 3-åring, renovering av tre badrum samt kök, en avslagen framtand (på undertecknad) ink. utoperation av rot, inoperation av titanskruv, upprepade infektioner på samtlig avkomma, i synnerhet en av de yngsta – samt jag själv, konsumtion av 12 (tappade räkningen, men minst 12) antibiotikakurer, inoperation av öronrör på Silas, operation av bihålor på mig, 10 kilos viktras i och med all antibiotika, krockad bil under den värsta snöperioden, och – tja, allt det gamla vanliga on top (kubikmetrar av tvätt, dagliga turer till byggvaruhus för att inhandla byggmaterial, mathandling – lite extraroddigt med två bebisar i släptåg) när man var i rätt risig form. Som en prick över I:et på mitt livs dark ages, fick jag efter all sjukdomsskit – sparken från jobbet. Förvisso begripligt, då min kompis som anställt mig, var mer eller mindre panikslagen över intäktsstress, och resturangchefen (jag) var bara sjuk hela tiden. Tråkigt, mest för att vår tidigare så fina relation nu känns förstörd. Jättejättetråkigt.
Så – jag tvingades till slut inse att jag skulle ta tag i mig själv, krypa till korset och inse att jag drabbats av utmattningsdepression.
Fortsättning följer.