‘Börne fåve, börne fåve, i sitt lugna bo
Han e inte fali, bara man e fali
Men man kan dock, men man kan dock, honom aldrig tro’
Citerandes Rufus och Silas när jag nattade Lorentz och Malcolm, fick dem att skratta sig till sömns (även om jag betvivlar att den riktiga texten made any sense at all för deras del…)
Fast jag förklarade så gott jag kunde vad den gamla låten handlar om.
Citaten, minerna, kroppsspråket på dessa två yngsta män är vansinnigt många och roliga nuförtiden. Nästan så att jag vill vara kamerakvinna hela tiden, men motiven skulle bli så många att man inte hinner tänka ‘ta kort!’ förrän nästa Kodak moment infinner sig.
Mäktigt gäng man har ändå!
