Jag har närt sadister vid min barm

När Lorentz var liten (vilket han ju alltjämt är, men nu snackar vi typ 1,5, ev 2 år), hade han en faiblesse för sniglar. Han kallade dem ‘Akii’ (vi tror att det var en egen tolkning, och rationell liksom resumé av låten ‘Lilla snigel, akta dig’) Han proppade nävarna fulla, åt dem, eller bara höll dem i sin lilla svettiga näve, det kan tänkas att de därmed kastade in handduken, men på något sätt kunde jag ändå tolka hans snigelförtjusning som en act of love. Kan hända att andra skulle tolka det annorlunda, men barn är barn, och måste få lära känna naturen på olika sätt.
Men.
Silas och Rufus anammar en väsentligen vidrigare approach:
Samma soundtrack, ‘Lilla Snigel…‘, sedan placerar de sitt offer på marken framför sig (ja, jo, jag har skrivit om det här häromdagen, men nu kommer en något mer utförlig version), och stampar – hårt, och upprepat, tills den lille slemmige stackarn är fullkomligt tillintetgjord. Jag säger till dem, ‘Nej, nej, aja baja, inte trampa på snigeln, den är snäll! Klappa fint på lilla snigeln!’ (Mest som en symbolisk uppmaning, som vi ber dem när de är i luven på varandra – och det funkar faktiskt ibland, i alla fall…) De upprepar ekande ‘Snigeln snäll, inte trampa den’ Men likt förbannat…
Malcolm, iförd keps, som vilken general som helst, marcherar längst fram när jag ropar mina förmaningar från trappan, och hojtar stolt ‘Vi dödar mördarsniglar’ (något jag personligen aldrig ägnat mig åt, eftersom vi inte har någon Versailles park, utan kör lite mer avslappnad engelsk trädgårdsstil.)
Han tänker väl snigel som snigel, i sin fantasi och lek (misstänker att han ser sig själv som Spiderman, och sniglarna är Lizard, eller Venom, och Silas och Rufus är Mackans hyrda hit men.)
Och vad gäller de sistnämnda: kan inte låta bli att tänka på att detta kanske är början på en vedervärdig mördarkarriär :O :O :O :O

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s