Min goda, kära vän, Ulle kom på besök med sina två barn. Vi lärde känna varandra under den speciella tiden när vi bägge var förstagångsföräldrar, i den mammagrupp vi var i, och Lorentz och Juni (som ju har namnsdag i en hel månad med start idag) har liksom ‘lattjat’ sedan en månads ålder. Ulrika är frisör, fantastiskt duktig sådan, på Noir Stockholm. Jag ville be om råd med Malcolms urmäktiga kalufs, eftersom jag nu klipper det själv, och det inte är speciellt lätt; spikrakt och väldigt tjockt. Hon tittade lite, kammade, och det var då det uppdagades: löss. Det började så klart klia precis överallt, och maken ilade till Apoteket. Våra fyra och jag själv skulle behandlas (makens hår är för kort för att någon lus skulle kunna bli sugen på att sätta bo), och barnen och de tu kompisarna ombads att sluta testa varandras kepsar.

Tusen spänn gick det lös(s) (*raggadaggadish*) på. Det är dyrt med barn.

Sedan påbörjades försöken att få hela skaran att bli sugen på att blöta håret. Det gick ganska bra, men Rufus och Silas hade skippat middagssömnen, och var lite motsträviga. Mutade med bollar.

Tur att de alltid har varandra, särskilt i livets jobbigare stunder

Nu sover alla fyra, gnett- och lusfria (hoppas jag) efter intensiv kamning, bara Malcolm verkar ha drabbats. (Hell – om jag varit en lus, skulle jag lätt ha valt att ta Malcolms hår som hem.) Behandling upprepas om 9 dagar. (F.Y.I. detta medel är utom fara för resistens, så alla i familjen kunde behandlas med gott samvete.) Själv ser jag lite ut som Hedvig från A till Ö

Lite svintokänsla, men det är smällar man får ta i lustider