Skönt med just den här åldern som Silas och Rufus är i – jag suger in som om vore jag en uttorkad Wettextrasa (vilket jag ju är på så många sätt), de liksom lyssnar och hör vad man faktiskt säger, respekterar gränser och förmaningar (fast vi ger sken av att förmaningarna snarare är förslag; man har lärt sig, så här sex barn senare). På behörigt avstånd från grillen: ‘Fali, den, man blänna’

Och så min älskade förstföding. Han verkar ha det lite knepigt just nu, min oerfarenhet av 5,5-, eller 6-årskrisen är ett faktum. Lorentz är lätt drama-queensk, och bryter ihop emellanåt, och säger: ‘Jag vill vara lika gullig som Malcolm och tvillingarna! ‘Man får onekligen rätt risigt samvete, något måste man väl ha gjort fel, liksom..? Spelar ingen större roll vad jag säger, hur mycket jag än bedyrar att han är först; först med gulleriet, etc. Han förefaller lite lätt deprimerad (som jag som vuxen, exdeppare upplever det), framförallt väldigt dramatisk. Svårt – som fan – att hantera. Det som är svårast är att han liksom repellerar bort omgivningen, och inte vill ta emot den kärlek som finns precis intill (syskon, kompisar, släktingar), utan beter sig som en goth-tonåring som vill låsa in sig i ett rum. Typ så. Och som jag älskar den pöjken.