Malcolm var egentligen inte särskilt sjuk varesig igår eller idag, men insisterade likväl på att förbli hemma. Lorentz tyckte det var fördjävligt ‘Det är orättvist, jag vill också vara sjuk..!’ Jag försökte få pöjken att fatta att det är astråkigt att vara sjuk, men jag tror mig kunna minnas det där från barndomen – den där lite lyxiga känslan av att få vara hemma från något som man var förpliktigad att närvara vid, liksom. Det är väl nå’n Luthersk nedärvd skit, vad vet jag. Så jag tänkte – what the hell – ‘Ni kan få vara hemma bägge två.’ ‘JAAAAAAA!’
Så vi körde en heldag på fattigmansvis (bortsett från sushilunchen): åkte till Globen, kollade (nota bene) på TV-spel och i leksaksaffären. Malcolm fyller trots allt år om en vecka, och det kanske kunde vara bra med lite input, trodde jag. Inte helt oväntat önskade sig båda två ungefär hundratalet grejer, särskilt allsköns Legobyggen. De fick nöja sig med varsin läbbig gummiödla, och var väldigt glada, tills Lorentz – trots min förmaning – drog av prislappen, som var fäst med en så’n där plastlina, ni vet, så att gummiguttaödlan fick ett långt jack upp i ‘handen’, och Lorden inte ville ha den längre.
Köpte ett par Trisslotter i hopp om att kunna köpa Mackan ett Batmanbygge (699kr).
Sedan önskade de sig att få åka till ‘Andys Lekland’. Malcolm hade aldrig varit där, men Lorentz, så sagt och gjort – vi drog dit.

Det var gulligt att se brorsorna rusa runt med varandra.