Blir väckt mitt i natten av en liten Malcolm som mådde dåligt. Han var förkyld och hostade, och dessutom illamående. Sömndrucken packade jag ner honom i vår säng, och somnade – trots att jag var knäckt över att han kanske skulle missa dagens händelse, nämligen dagisfotografering. I år hade man t y v ä r r beslutat att inte köra syskonbild, vilket gjorde mig löjligt nedstämd. Vet inte varför, men har betraktat den grejen liksom som ett diplom över detta gångna år med fyra små, söner – alla dagiskids. Jag är rekorderligt sliten som människa, inte direkt i fysisk toppform, har ingen koll på någonting nuförtiden – men är larvigt stolt. Mammastolt, liksom. Och jag ville ha ett kort med svampad bakgrund och sådär liksom ful-fin, med våra fyra små grabbar på, som en random barnfotograf har tagit. Nu får jag photoshoppa ihop dem för att få typ samma grej. Om detta inte är ett I-landsproblem av major karaktär, så vet jag inte. I alla fall. Denna besvikelse till trots, skulle gruppbilder tas. Jag kände att Malcolm inte utgjorde en akut smitthärd (även om han så klart skulle vara hemma sedan), så jag bad att han skulle få vara med. Jättebra, tänkte jag, och avsåg ställa mig en bit bort och vänta. Men han var en blöt mammamagnet-trasa, så det slutade med att jag ’fick’ vara med på dagiskortet. Iförd typ p-js och tofflor och en nopprig kofta. Så det blir väl nå’t sorts diplom ändå, rå…
Tog inga kort på korttagningen eftersom det hade blivit jättekonstigt (!), men resultat får uppvisas senare.