Akutbesöket uteblev till förmån för ett smärre mellanmål.

I lördags käkades makaroner och köttbullar till lunch. Köttbullarna är lite för väl tilltagna för att rymmas i ansiktets håligheter, men makaronerna, däremot – de får ju plats lite var stans! Silas petade in en i näsan. Maken: ‘Jahapp. Då blir det akuten.’ Suck.
Vi hade just utstakat planen för dagen – de två äldsta skulle få gå till badhuset med pappan, och de tu yngsta skulle sova hemma, och därefter skulle vi tre å ut.
Vi försökte pressa ut pastan ur näsan, med akuten på näthinnan, gjorde jag desperata försök att suga ut skiten ur Silas näsa. Men icke.
Efter att ga konsulterat behörig ÖNH-specialist (de äldsta barnens mor, passande nog), lugnades maken, då hennes teori var att makaronen nog skulle smälta bort naturligt. Puh. Rufus och Silas lades att sova.
Det är ett jävra röj initialt när man lägger dem numera, för att lugna sig inom ett 20-tal minuter. Jag satt utanför deras rum för att invänta lugnet (de klättrar ur sängarna, så man måste vara på hugget). En intressant dialog följde, eller debatt, snarare. Och så: en nysning, följt av: ‘PASTA!’, föjt av ’GOTT PASTA!’
Over and out.

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s