På drygt tre veckor händer det onekligen en hel del, och många kort tas. Ibland händer det så mycket att man inte hinner berätta om det just då, men här kommer en rapport:

Vi åkte bil till Torekov under påskveckans första dag. Hade fasat lite för dettta, eftersom jag oftast flyger med två av barnen, och maken kör ner resten av skaran när vi åker ner nuförtiden. Dock var vi bara sex som stack denna gång, de stora barnen var hos sin mamma. Det gick ganska bra, ändå. Särskilt stundtals.
Mac nappade lite, Lorden spelar på sin iPod. Tvillingarna sov när bilden togs, men var lite uttråkade emellanåt (inte så konstigt, kanske, det är ändå 60 mils färd).

Vi körde en glasspaus och en käkpaus. Längs vägarna är det ju mest hamburgare som erbjudes, och ett av alla dessa ställen hade även en klätterlabyrint. Lite obehagligt, för det var svårt att komma in med sin vuxna kropp, och där inne fanns alla fyra…

Lorentz och Malcolm har under en tid varit lite besatta av programmet ‘Labyrint’ (SVT), som de kollar på SVT Play mest hela tiden. I början säger programledaren ’Daidalos’, ’Alla barn i världen…’, vilket gjort att Silas och Rufus OCKSÅ säger ’Alla barn i världen’ när man sätter på TV:n. Så jag ropade ’Alla barn i världen..! Var är ni..?’ Till slut kom de.

I huvudet på Bo Malkovitch Lee. Det var lite Alice i Underlandet-känsla, åtminstone för min del, där inne. Och för Malcolm också. Lorentz var snabb som en iller, och vägrade fastna på kort.

’Hur långt är det kvar?’, ’När är vi framme?’ ekade från de olika sätesraderna c:a 30 gånger i timmen. Glädjen var översvallande när vi väl kom fram till mormor. 

Inte en lugn stund på en vecka.

Det är alltid lite skönare, lite varmare, lite bättre i Torke. Våren har alltid hunnit lite längre, och vi hade flax med vädret. Bakom mormors hus ligger en liten lekplats, dit vi rusade första dagen. Det var lite deppigt att på påskveckans andra dag upptäcka att påskharen hade kastat in handduken.

Det fanns en jävra massa kaninlik i nejden; tydligen härjade kaninpesten efter den milda vintern (naturens egna utrensningssystem…) Den förklaringen tröstade dock inga barn…

Vi stack ner på byn, för att kolla in havet.

Somliga käkar glass för att de gillar glass. Andra för att de vill ha godiset som finns inne i glasspinnen (varpå pappan får äta tre glassar)

Och är man i Torekorven så måste man (om man är 3,5 resp 5,5) fiska krabbor. Det var bara det att det ville inte krabborna, som troligvis inte vaknat till liv efter vintern.

Vi gick till vårt vanliga ställe, fast på en lite grundare plats, eftersom vi hade Rufus och Silas med oss.

Det gjorde inte så mycket att det inte kom några krabbor; det är själva utflykten som är äventyret, och jag hoppas och tror, att när den första krabban biter till i sommar kommer lyckan att vara total.

Natten till långfredagen fick vi besked att vi haft inbrott hemma i Stockholm, varpå maken kände sig manad att åka hem och ta hand om huset, byta lås, och vakta. Jag skulle – tillsammans med min brorsa – köra hem på söndagen med gänget. Vi ville fira påsk i Torekov – det var ju trots allt därför vi åkt dit.

Kapten Malcolm, plåtad av onkel M.


Silas och Rufus på en av våra promenader. På alla päraåkrar (dvs potatisåkrar) låg täckande plastväv, men tvillingarna envisades med att hävda att det var havet de såg. ’Titta, vatten..!’ De såg en haj, anka, och jag vet inte allt.

Puppy love. Lilla Livi och Malcolm, lika gamla, har alltid haft väldigt kul när vi setts, och aldrig långt till en kram eller puss.

På påskafton tog vi ö-båten ut till Hallands Väderö. Som små, på 70-talet, åkte vi traditionsenligt alltid ut till ön på långfredagen, men vädret skulle vara drömskt denna påskafton, så vi stack då istället. En barndomskompis och hennes tre (ljuvliga) barn, 8, 10, och 13, skulle också åka ut, vilket underlättade något enormt, eftersom fyra små vildbattingar på en båt kan vara lite svårt om man är själv.

Tänk – att vara ensamstående mor till tre barn, och lyckads göra dem till absoluta mästerverk! Helt ljuvliga individer, alla tre. Fina, kloka, smarta, gulliga, vänliga – och dessutom barnkära. Grattis, Tina! ❤ ❤ ❤

När vi kom hem från Hallands Väderö, skulle vi hinna med påskkäring-sväng.

Mac.

The Sparks, Kimono my House, eller..? (Och vilket finger är det egentligen Malcolm viftar med?!?)

De fick ihop kanske 1,5 kilo snask och 50 spänn i sin korg. Lyckan total.

På söndagen skulle vi rulla hem till Stockholm igen. Brorsan var vänlig nog att våga sig på att åka med, vilket var väldigt snällt. Det blir lite gnälligt ibland, någon tappar en boll på bilgolvet, eller iPodbatterierna laddar ur, eller så… Men överlag gick det ganska bra. Sju timmar senare var vi safe and sound hemma. 
Matstopp på Burger King strax utanför Jönköping. Rufus är inne i en mycket fåfäng period i sitt liv. Lite Shaun Ryder över honom.

Behovet av ett bad var alarmerande väl hemma. Denna mössa har Rufus bott i hela påskveckan, och någon dryg vecka dessförinnan också (nu har proffspedagogerna på förskolan lyckats lura av honom pälsmössan).