En morsas mödor

Vissa dagar kan vara såna att det man ser fram emot mest av allt, är den där stund då alla fyra barnen sitter i bilen, med bälten och allt, och jag går hela vägen från bakluckan till förarstolen. En strecka om typ två meter, eller tre, vad vet jag. Inte mer än så, i alla fall. Också turen till soptunnan kan på samma sätt vara efterlängtad, det är ju trots allt 2 x 12 meter. (Och när vi ändå är inne på det: de människor som klagar på att de inte har någon ’egentid’ – hitta någon annans än min axel att gråta på, tack.) Mest för att jag är så less på min röst, som från början varit vänlig och varm, men nu efter tre timmars morgonrodd, tjafs, bråk, gnäll, och syskontortyr, kommit att låta vidrig. Så där, som att om någon person skulle passera oss på gatan, så skulle hen tänka ’Stackars barn… vissa borde inte bli föräldrar’, så där som jag själv tänker om människor ibland, typ i mataffären, eller så. Och jag hatar när man kommer till det läget.

Jag vill alltid låta vänlig, lugn och sansad med mina barn. Så är inte fallet. Ofta, och förhoppningsvis för det mesta, men det räcker inte. Som mamma vill jag låta snäll. Så som jag minns – ni vet – den generella känslan av ens uppväxt – att min mamma lät när jag växte upp. Hon skällde aldrig, vad jag kan minnas, och hade alltid en schysst ton. Jag har i alla fall inget minne av att jag någonsin kände mig orespekterad av någon av föräldrarna. Det är inte så att man inte ska säga till sina barn, eller ifrågasätta vad de gör/säger, men man ska ha en saklig ton, och ändå alltid respektera ungen. Sedan kan jag i och för sig tänka mig att jag inte var lika ’mycket’, eller hade samma temperament som mina boys, men det vore ju en ren och skär lögn att säga att jag vet detta. Jag kämpar varje dag med att bli bättre, det gör jag. Men jämfört med maratonträning, triatlon, eller 200m sprint – detta är prövande. Prövningarnas prövning! Med barn som försöksdjur, dessutom. Mina barn..! 

Idag var det lördag, och ingen hetsmorgon, utan vi var två, men de fyra barnen var idag som om vore de snarare tio-tolv stycken; de var överallt, bråkade, tjafsade, slogs, bets, luggades, revs… Typ så här: alla fyra hällde makaroner i vattenglasen, och ingen lyssnade när man bad dem att sluta. Och så vidare. Efter en hel dag med sån’t är det skönt att de nu sover. 

Fast så här i efterhand, när jag sitter här vid datorn, så börjar minnena av Rufus med pälsmössa, hållandes ’Woody’ i handen, och Silas geniala gömplats (med tillhörande smilande min när vi hittade honom) när vi lekte körragömma, Lorentz kanske 20 spontankramar och pussar på kvällen i soffan, och Malcolms eviga fingerräkningar, och ’Man får inte göra så här, va’, mamma?!’, med långfingret rakt upp i luften, hans nedhopp i Silas spjälsäng i morse och att han såg till att Silas fick ungefär 42 gosedjur, att ta över minnena av dagen, och jag tankas. Fulltankad imorgon bitti igen, och kanske håller jag en timme längre imorrn. 

(Jag har varit dålig på korttagning de senaste dagarna, tyvärr.)

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s