Det där med att ’raise gentlemen’

– det kall jag känner är min uppgift med mitt liv, inser att jag ännu inte lyckats med. Eller ens kommit i närheten av. (Kanske inte ens en femtedels promille av vägen dit.)
Samtliga fyra, eller nej, det var orättvist, Malcolm undantaget, äter – och dricker – med händerna. Det ska mosas, målas, stoppas i och ur mun, och mosas lite till. Rufus och Silas kanske man kan ha lite (men bara lite) mer förståelse för, med den orala ålder de är i, de undersöker och testar. Men Lorentz? Han är fantastisk på så många sätt, men i detta fall mest fantastiskt odågig. Och bara idén med att faktiskt sitta på stolen under måltiden, eller ens komma till bordet – jag inser – de grejerna har man knappast varit framgångsrik med. Jag (vi) anser, att inga barn svälter i Sverige, och de äter det de behöver (och en hel del annat), så nå’t ÄT-tvång håller vi inte på med. Men eftersom jag tycker att måltiden och allt vad den innebär med våra varannanveckasbarn, långa jobbdagar för pappan, osv, så vill man ju gärna att alla sitter ner – åtminstone en liten stund. Särskilt när jag nu haft möjlighet att laga riktig, och bra mat, i och med att jag inte jobbat på ett tag. Kanske måste ringa ’The Supernanny’, för de är så många! Och en del väldigt små! Och det går fanimej inte att få ordning på så många på samma gång. 
Det var maten. Se’n är det allt annat. Vår enorma soffas samtliga kuddar inklusive sittdynor (dynorna: 2,2 x 1,2 m) plockas i ett tajt grupparbete (i och för sig fint) ur soffan morgon – och kväll. ’Vi lovar, vi ska lägga tillbaks dem!’, bedyrar Lorentz. Yeah, right. Och så måste jag eller fadern göra det – för det är hårt att sitta på själva stommen.
Ja, leksaker och småkastruller, leksakskakor och legobitar, pusselbitar och Memorykort, klossar och olika fordon ligger precis överallt och varsomhelst. Jag sorterar och plockar undan (det som de inte lyckats med; Lorentz och Malcolm vill ju inte sortera de prylar som deras yngre brorsor röjt med) varje dag, en – två gånger. Mest för att pusselläggning och Memory inte alls är attraktiva aktiviteter om de inte är intakta.

Under två, eller kanske tre månaders tid hade vi åtta stolar uppe på matsalsbordet, på vilket också kattmaten är placerad. Detta för att inte Silas och Rufus skulle klättra upp på bordet och tillaga olika kattmatssoppor (’maten badar!’) med torrfoder i vattenskålen. En gång stötte jag ihop med Rufus, hållandes i en kattmatsburk i ena handen, och skeden till densamma i den andra, och kattmatskladd runt munnen, ekandes min förmaning ’kattmaten är inte god, usch, äckligt’ Självuppfyllande profetia-metoden, kan vi kalla den. Nu har vi beslutat att ta ner vår Duchampska stolinstallation. Fick för oss att ’nu ska det kanske gå’. Nej. Det funkade inte riktigt. 
Bild
Morgonens soffmayhem

Bild
Morgonens kattmatssoppa ink Silas (th) beslut att dra en stol mot grinden till källartrappan. Det var då jag ställde upp stolarna igen.

Bild
Rufus efter kvällens soffkuddseliminering. Han klev ner bakom.

Det där med kuddar och allmänt kaos – det är lite okej, ändå. Så länge de är glada, skrattar och leker tillsammans, kan man ju inte klaga, liksom. Men att få dem att hjälpas åt att återställa – det är mitt mål. 

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s