Nu när det är vår, blir kraven allt större från de två äldre sönerna på att ha ett rikt socialt liv, så play-dates post dagis efterfrågas dagligen. Faktum är, att det är roligare och dessutom lättare (i princip) att ha med någon kompis eller flera hem. Idag följde tre grabbar med oss hem (vi var ett följe på åtta – maken gled dock förbi och plockade med sig tvenne på moppen, [jag hade hjälmar med mig i beredskap], och Lorentz, två av hans buddies, samt twinsen och jag skulle alltså per fot bege oss hem. Förutom att Rufus och Silas var väldigt ambivalenta till huruvida de skulle sitta I vagnen, eller springa framför, eller ens åt samma håll (believe..!), Lorentz lika tveksam som de förstnämnda till ifall han skulle stå på brädan bakom vagnen (han surade över att Malcolm tagit med sig SIN polare på pappas moppe), sitta på mina axlar eller sitta i vagnen på den plats som lämnats av en springtokig tvilling, gick promenaden ganska bra. Lorentz två gulliga buddies strosade snällt bredvid, han är som sagt lite slacker ibland, min förstfödde. Man har lärt sig att välja rätt strider (jag ifrågasatte dock hans utmattningsgrad initialt), och jag såg på honom att det bara skulle bli fruktlöst och supertråkigt, så jag lät honom hållas (och efter 3/4 av vägen, så sprang han med polarna).

Jag förstår faktiskt inte riktigt grejen när pedagoger och föräldrar blir hänförda av förvåning (kan man ens bli det? Ja, ni fattar vad jag menar – intill chock-förvånade, liksom) när man lånar med sig ytterligare några barn hem. Fast å andra sidan: jag vet att ingen annan heller (förutom Familjerna Annorlunda, då rå) förstår hur crazy våra liv är med detta barnpossee – det vill säga – tillvaron är ALLTID bananas, skillnaden mellan 4 eller 7 smågrabbar märks knappt, och om man har ett eller två yngre barn och tar med sig tre hem, så blir det så klart annorlunda än det man är van vid. Jag är van vid c r a z y. Ljudvolym, skrik, gråt, skratt, tillsägelser, avbrutna samtal absolut kors och tvärs. Nuförtiden är det få saker som kan mäta sig med galengraden i vårt hem.

(Kort hann jag dock inte med att ta.)