En sjuk, tre friska

Man måste väl ändå säga att vintern varit blid. Mild och huld, som pappa skulle ha sagt. Även om den nu gör någon sorts patetisk come-back med en decimeter snö i ett dygn, vilken redan har smält, och nu blott utgör ett tunt slush-lager i ett grått Enskede.

Bild
Gårdagens inte fullt så snöiga morgon.

Men när man kollade ut genom fönstret i morse, såg det ut som det borde ha gjort i julas. Som en gräddig semla, alla tidigare inför våren bristningspreppade grenar hade fått sig ett lager vispad grädde. Tji fick dom, liksom.
Bild
Silas, till höger, mallar sig med ett Bamseklistermärke han fick igår när vi var hos doktorn (han hade hög feber, och flämt-andades lite, vilket föranledde en check, tyckte fadern). Ni ser grädden i bakgrunden.

Alltså fick alla på sig sina vinteroveraller (som jag duktigt nog städat bort), och vinterstövlar (som jag också vårstädat ner i källaren), morsan letade fram sina slut-på-vinter-bortstädade Uggs, och off we were. Väl framme på dagis, som var mer eller mindre översvämningsdrabbat, insåg jag det kassa klädvalet. Overallerna köpte jag en storlek för stora (inte med flit, utan för att märket hoppar över varannan storlek), så galonstassar över overallerna skulle bli väldigt opoppis. Av med allas overaller, kuta mellan avdelningar, leta efter galongrejer, och så. Not so much fun. Särskilt med tanke på att mina fyra ljuvliga ungar är oerhört attached till sin mor, och fevrilt försökte hinna med mina springmarscher fram och tillbaks, och fram och tillbaks igen. Och igen.
Phew. Och allt detta med en sjuk Silas fastklistrad på min arm. 

Jag tror mig veta att vi förunnats med ganska ’enkla’ tvillingar. Enkla, för att de sover natten lång, inte varit speciellt mycket sjuka (förutom Silas öra, då rå. Kändes just då inte så besvärligt, eftersom mitt öra också krånglade [samma öra, det vänstra, dessutom]), de käkar rätt bra, etc. Men när de väl är sjuka, så märker man att de är killar, om jag säger så. Silas har varit dålig sedan i måndags kväll, hostar, feber (inte längre, dock), och allmänt apatisk. Ingenting är roligt, han verkar inte längta efter något alls. Jo! En grej: han vill bli buren. Och det betyder inte sitta i knät, utan man ska stå och bära, gå och bära, men a b s o l u t icke sitta ner. Han väger ju inte 30 kilo, förmodligen inte mer än kanske 14, men min vänstra handled är lite sliten, och i min högra axel har jag en nervinklämning, och har beordrats vila. Det är lite svårt att förklara det för Silas, som står och kramar om mina ben och tårarna fullkomligen sprutar från hans ögon, han bänder sin blick in i min hjärnbark, och vädjar: ’B Ä Ä Ä L A ! ! !’ Då kommer man inte direkt och gnäller om nå’t litet slitage.

Dagsileveransen drog av ovan nämnda skäl ut på tiden rejält. 11 drog jag och Silas till affären. Och 12 var vi hemma. Han var tlött, sa han, men jag tänkte att lite käk måste man ju försöka få i grabbhalvan. Jag värmde en Hipp-burk med bolognese. Det skulle jag inte ha gjort. Han lackade ur totalt, och skvätte tomatsås över vårat steril-vita kök (det ska bli lite färg där så småningom, är planen. Just nu känns det som om man sitter I den snötäckta trädgården och käkar – kallt och vitt). Jag satte mig med honom i knät, men icke. Jag ställde bort tallriken (efter kanske 20 minuter), och han lackade ur ännu mer. Jag frågade: ’Vill du ha pasta och köttbullar?’ ’Nä-ä!’ ’Ska vi fixa lite gröt..?’ Japp. Det gick hem, tydligen. Jag bar honom på armen, och kokade havregrynsgröt, la upp, hällde på lingonsylt (muta), och vi satte oss.
Bild
En liten hand.

Bild
När han satt där i mitt knä och bollade olika bollar, tänkte jag direkt på stackars Malcolm när jag såg detta, han måste ha fått en ministrumpa i morse; jag liksom kände hur det kändes i hans stövel, när hälen på strumpan satt i hålfoten, där på dagis där han försökte simma fram i vattenmassorna. Samtidigt – kanske inte så konstigt att det blir fel någon gång; 8 hyfsat små fötter, och jag vet inte hur många strumpor…

Efter att ha konsumerat ’bollen’ (= lingonen), smakade han på gröten, som var för varm. Okej. ’Vill du ha lite Keso på?’ Det ville han. Jag tänkte att det kanske kyler ner lite. När dessa ’bollar’ var konsumerade, ville Silas ha en macka. Hans mesmorsa fixade mackan, Silas var då nöjd, i i alla fall 10 sekunder, sedan började det lekas, tryckas fingrar i olika mjuka material, och så småningom stoppa pannan i smörmackan. 
Tidigare i livet var jag en löjligt otålig människa. Det är jag inte (alltid) längre, men efter 1,5 timme med denna odåga, insåg jag att något mer än den halva mackan inte skulle komma att hamna i hans mage, så efter massiv protest, separerade jag barnet från knäet, högtryckssprutetvättade av honom, och sjöng en trudelutt, och stoppade pöjken i säng. Efter 20 minuters gastning, somnade han, och sov i 2,5 timmar. Och jag med. 

Bild
En frisk, en huk. Ni får gissa själva.

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till En sjuk, tre friska

  1. Trillingmorsan skriver:

    DU ÄR EN SANN KÄMPE!
    Mina kids är idag sex år å livet är piece of kaka. Men jag minns såväl alla dessa scenarion 🙂

    Ibland tänker jag att det är tur att det är grabbar. Tufft nu absolut, men när de är i tonåren å man själv är tio år äldre är det skönt att det inte är ett gäng tjejer man skall tas med!
    May the force be with you!
    A

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s