Funderade häromdagen, tankarna bara fladdrade iväg; om jag fick välja valfri liksom ’mammasuperkraft’ – vilken skulle jag välja? Lätt: kanske inte den mest kraftfulla superkraften, men jävligt skönt: vid varje kvälls slut, när pyjamasar är på, skulle högen med samtliga fyra pojkars kläder för dagen vara helt rena och oanvända, Axels och Normas basketkläder vara mint condition, och mina och Jespers kläder skulle alltid var nya, olika, roliga, varje dag. (Se – där blev kraftfantasin fulländad.)

Jag tvättar. Och tvättar. Och tvättar lite till. And on it goes. Det tar aldrig slut. Och viker, sorterar och organiserar än mer. Jag tror väldigt få personer förstår – på riktigt – de kvantiteter vi snackar. Åtminstone känns det hela så. (Jag förstår självklart att det finns massor med föräldrar, eller bara människor där ute som har det ännu värre.) Känslan är överväldigande. Grejen med tvätt, är att det ju liksom blir rent, det är inte dynga och kräks man har att göra med. Det är bara det att det är rätt tjatigt ändå, och man kan aldrig göra något annat parallellt, känns så slösigt med tid, för det kommer ändå bara bli skitigt typ imorrn – liksom – varför vika? Det fattar man ju också, och framförallt inser man the joy av att ha ordung unt reitung i allas garderober. Men det är alltjämt ett av hemmets mest Sisyfoiska uppdrag, detta med tvätthelvetet.
Så här:

Typ (…) Inflygandes med en fräsch doft av Ariel.

I själva verket är det väl lite mer så här man går omkring med tvättsäckarna upp och ner för trappor och upp – och ner – igen.

Men numera vet man ändå, att ens vishet är så mycket större än Mangabarnet ovan, även om hon ser väldigt snabb ut.

I och för sig, om man nu tänker efter, så har nog ändå modern i denna familj den optimala förmågan:

Superhjältarna. Mamman, längst till vänster, vars förmåga att tänja ut sina extremiteter, och forma sin kropp, ’Elastaflickan’, kan göra vilken förälder som helst avundsjuk.

I tisdags skulle Lorentz avdelning på dagis ha ’Rockuppvisning’. Jag har hört om detta projekt sedan terminens start. Idag skulle de uppträda, i fem olika grupper, musik de fått lyssna till och välja låtar själva. Lorden övervann sin blyghet, och jag blev så impad – och stolt – när jag såg honom sitta vid trumsetet, och spela för livet!


Lorden

Liam. En riktig rock star. 
Lorentz facemaker

Hoppas på att Malcolm snart sätter ner foten, visar sitt geni, och blir en Noel Gallagher.
Nej, förresten– inte!!

Här är han, pöjken! Med blåtira och allt. Han som aldrig fastnar på kort…

Snart kan alla vara balla i kepsar, i alla fall!

Cool caps for cool boys! Från Johan och Elin i Äpplet.