Oh, time flies…

På alla möjliga vis… Jo, det är flera dagar sedan jag senast skrev, de små pluttungarna (uppe till vänster i sidhuvudet) fyller två år om 22 dagar! Och Axel, som precis skulle fylla fem när jag lärde känna honom fyller 15 (!) år imorrn! Inte klokt – något av det.
Det skrämmer mig lite. Inte för att Axel på något vis är en dålig reklampelare för 5–15 års ålder, tvärtom. Men man vill ju götta sig i dessa små åldrar som di små gutterne är i. Rösterna, snacket, frågorna, svaren, filosoferandet. Jag vill stanna tiden, bara ett par år. Allt har sin charm, och sin tid, och allt vad fan det heter, jag vet, men tiden går lite för fort, bara. Samtidigt är det ju så klart så, att har man fyra ganska små pojkar, så kanske man inte hinner/mäktar med olika utflykter och strapatser, och lallar mest omkring i hemmet med omnejd – kanske är det därför tiden upplevs så snabbt förbiflygande? För att man inte har några hakar att haka upp minnet på, liksom? Allt blir till en sås. 
I lördags drog jag och twinsen iväg på en strapats. 
Bild
Först c:a 20-30 meter ända till sandlådan (i trädgården)
Bild
Till skillnad från sine två äldre bröder (blir alltid lite tveksam till att använda adjektivet ’äldre’, men så är det ju, trots allt), så Ä L S K A R Rufus och Silas att frilufsa. Det gjorde förvisso Lorden och Mackan också som små. Jag tänker: vi passar på att ta vara på nyfikenheten och natursuget. Planen är: två naturintresserade, friluftsentusiaster, samt fotbollskillar. För att balansera upp barnaskarans preferenser lite, liksom. Så får de stora (…) bli datahackare, programmerare eller DJ’s eller så. Vi drog över gatan till kyrkan, en strapats på ytterligare 50 meter.

Bild
Vi tog ett varv runt kyrkan, med bergknallar och allt. Lite osäker på om det faktiskt är Rufus med röda stövlar, ser lite mer ut som Silas i ansiktet. Inte klokt – snart två år, och fortfarande svårt att se skillnad (ibland).

Morgonen var optimal idag. Ett barn vaknade åt gången, så att vi hann med dem på ett mycket bra vis. 
Bild
Silas, bollfetischisten (den ene), tog en post-välling-tupplur på sin ’ärta’

Det här ljuvliga vårvädret, alltså. Har gjort under för min ork! Må det fortsätta. Jag var så på hugget i morse, att det blev lådcykel. Tvillingarna var astaggade, Lord och Mac var lugna så länge de fick avsluta sina olika kamper på iPodarna. Eftersom morgonen var så gyllene, så sket jag i den konflikten, och lät dem hållas.
Bild
Silas till vänster i bild, Rufus med pucko-minen, Lorden kör iPod à la Janne Schaffer, Malcolm en lite mer stillsam teknik.

Det är lite tungt med detta dryga 100-kilos lass (ink cykel, alltså); vägen TILL Gläntan, knapp kilometer, består till 70% av en 20°-ig uppförsbacke, med några mindre partier av aningens brantare uppförsbacke. Silas och Rufus körade: ’Hejja mamma, hejja mamma!’, och – believe – det hjälpte. Lorentz undrade ’Varför är det ingen som hejjar på mig? Jag spelar ju!’ Roliga småsnubbar.
Väl framme, relaxades det lite.
Bild
Laid-back

Kom hem, tog en promenad för att suga in den ljuvliga vårluften, och fortsatte dagen som om vore jag med i Sound of Music. Ställde mig och rullade 110 köttbullar (!), skalade 3 kilo potatis (!!), och gjorde pressgurka och gräddsås med en liter (!!!) vispgrädde. En helt vanlig middag i Familjen Annorlunda 2.0. Nja, inte heelt vanlig, kanske, men nästan. 
Bild
(Det blev lunchlåda till Jesper, och kanske ytterligare 20 över, ska jag villigt erkänna)
Alla barn mätta, nöjda och glada (förutom en liten urlackning av Lorentz som blev pissed för att han inte fick hälla upp halva burken med rårörda lingon på sin tallrik)

För övrigt kan jag berätta, att den stiliga hötorgskonst-hajtröjan jag målade till Lorentz, förlorade precis ALL färg i tvätten (för att den klantiga morsan hade missat detaljen, som ju står på burken: Strykes efter torkning), så den måste göras om. Kanske att jag kan få till en lite mindre hötorgskonstig? We’ll see.

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s