Vi har två mycket arga 2-åringar, som låter sig uppröras av… precis allt. Strumpor, blöjor, välling (som måhända inte innehar perfekt temperatur), varandra, sina storebröder, tandborstar, samt det faktum att Axel aldrig dyker upp från källaren (de tycks inte fatta att han är i Spanien på sportlov.) Och tvenne snubbar därutöver som är cool så länge de har sina iPods, men någonstans måste en mammafot sättas ner. Resultat: dålig stämning. Men jag vet att den ju passerar. Det är bara det att det hjälper en fyra dagisbarnsmorsa om morgnarna att ha dessa gadgets till hands (eller till sina äldsta sönernas händer, och – ja – jag erkänner mitt undermåliga moderskap. Men å andra sidan – hur bra blir det utan..? Ganska, bara.)

Silas läser Näringsliv med farsan, men letar mest efter ’IBRA’ i slutet av samma tidningsdel…

Denna morgon blev det skitbra; Malcolm väckte mig tidigt (strax före 6), för att nattblöjan blött ner hans p-j’s – troligtvis ett resultat av att han (och Lorden) konsumerade 1,5 flaskor (à 330 ml) välling var vid läggning. Jag – och även pappan var utsövda denna fredagsmorgon, och vi gick upp tillsammans. Väldigt skönt.

Klockan 8 var alla påklädda (ink. morsan) och 8.30 GICK vi till dagis (!). Twinsen, insisterande på att inkila sig sina sneakers (som är lite väl trånga, men med mycket vilja från både dem och deras vain mor) förflöt allt väl. Vi skuttade glatt iväg de 800-1000 metrarna till ’Gläntan’. Obeskrivligt underbart (!) med en stressfri morgon med vårluft (vågar man ens yppa detta??), sen är det ju som så att Rufus och Silas Ä L S K A R att vara ute, whereas den äldste föredrar att framföras på en tron, eller motsvarande, och Malcolm passar på att försöka ’vinna’ minsta marsch, men då kommer Lorden och hävdar ’Det är ingen tävling!’ (för han vill bestämma villkoren för densamma), 3, snart 4-åringen bryter ihop, och två yngre bröder gråter. Vad gör man då med två armar..?
Överlag passerade ändå loppet väl.

Float like a butterfly, sting like a bee…

Detta med tvååringar. Trots att de fyra tillkommit under lopppet av 3,5 år, glömmer man ändå bort saker och ting. Till exempel det att man i egenskap av småbarnsförälder har som plikt att besvara förskoleenkäter:

Nu damp det i onsdags ner fyra (!) Går i och för sig snabbt att genomföra, men det är en helvetes massa lösenord att skriva in (och ja – det är mer än larvigt att beklaga sig över det).

I övrigt: min största kamp om dagarna går åt till att få både Rufus och Silas att INTE bonka sina pannor i golvet i det att de upprörs/kränks av olika grejer. Vi befarar at de kommer att se ut som Noshörningar snart (det kan tydligen resultera i förbening eller broskbildning av pannbenet med detta eviga dansk-skallande av vågräta ytor.) Men i och med den fas de befinner sig i, biter man sig själv i arslet om man påminner dem om att det är fel att hålla på som de gör. Fast det är oerhört svårt att låta bli. Funderar på att dra på dem cykelhjälmar inomhus…

Enligt Lorden är detta ’tjejigt’. Så – där har jag mina flickor! TVENNE!

På hemväg från dagis såg jag någon (okänd) grannes katt. Hen verkade vilse. I can see why…

Vid hemkomst konsumerades ’bollen!’ och ’pashta’!

Med boots on. Rätt fot, men fel stövel (what else is new?)

Igår efter hemkomst försökte Rufus mata Silas med ’gois’ (godis) i form av mackadam från biluppfarten (horror – hur mycket jävla bly och skit finns i densamma..??)

Filmade detta. Men en bild säger väl mer än tusen ord…

Annars har jag ägnat veckan åt att försöka vila upp mig och må bättre. Det känns lite bättre, faktiskt, kanske för att jag gjort saker som jag har haft en tendens att inte komma till skott med. Men har man barn som vittne, så går det inte att undfly verkligheten (Typ: ’ Lorentz, jag kan göra en hajtröja till dig. / Något han tjatat om sedan Malcolm fick den MiniRodini-tröja han avböjde för två år sedan). Något han bittert fått ångra…

Denna tröja. Så många män har velat ha den, så få har kunnat… (Åtminstone samtidigt.)

Lorden efterfrågade ’en zombie-haj-tröja med massor av blod och en människa i munnen’. Det var mer än hans mor klarade av att uppbringa. (Det är ganska svårt att måla på ett porröst flufftyg…)

Det fick bli Jaws-hajen. Utan blod och blödande människa. Jag är ju inte mer än just det.

Och på tal om målning: det är något jag inte kan förstå; varför får inte folk göra stadsbilden lite mindre grå och tråkig? VET ni hur mycket pengar som läggs ner på att tvätta bort så’na här fina grejer??

Jag fattar inte? Jag blir glad.

…och det verkar som om ungen som kutade förbi blev det också…