Och the sequel.

Det är en ettrig jävla låt som körs lite väl ofta på radio, först gillade jag den lite, för den är liksom störig (och så’nt gillar man ju. Typ som den här: .) Se’n kändes den som en så’n där ’na-na-na-na-naa-naa-’irri-grej, som känns som ett f*ck-off-finger rätt upp in the rear end när radion (min bäste  [?? bör nog definitivt switcha till P1, jobbar mest P3, fast jag är ju lojal som en labrador] bundsförvant nowadays) skvalar på. ’You’re not getting any younger, younger, younger, younger, are you?’, går refrängen. Tack, liksom. Nej. Tvärtom. Jag ser min helt plötsligt fåriga nuna i spegeln, drar snabbt som fan därifrån, orkar inte med den. Känner mig alltjämt som en 17-åring, åtminstone på en del sätt. Och skit i att kroppen är som den är, man har ju trots allt burit på fyra barn, (och nej, jag sitter inte i soffan och feeeeekar. Nej. Absolut ICKE. Jag menar bara att man måste cut sin kropp some slack. Försöker hålla mig stark, men inser att min tid som en hägring på stranden är förbi. Och har nog egentligen aldrig varit.) Men faktum kvarstår – jag är tydligen liksom ’gammal’? Fattar inte. 
Vilket liksom blir en sorts förlängning av gårdagens inlägg. Den ’nä-nä-nä-nä-naa-naa’ i huvudet blir ett totalt okonstruktivt mantra i denna haggas huvud. Men ändå ärligt och kanske precis det jag borde behöva höra (om jag inte vore så komplexfylld i faktumet att jag faktiskt börjar bli lastgammal. Åldersmässigt, alltså.) 
Ålder borde ju ur ett yrkesmässigt perspektiv innebära mer erfarenhet, pondus, koll, know-how. Om man är man. Nu låter jag som en bitterfitta, vilket – nota bene – är jävligt svårt att INTE att bli i min situation – men i den bransch (…ordet bransch, alltså. Det och ’fika’. Och ’Gillestuga.’ Och ’röv’… Borde bannlysas ur folkmun, enligt mig) som jag en gång jobbade i, är jag ganska övertygad om att ålder snarare förknippas med nackdelar. It’s a mad man’s world (som i Mad Men). Helvete, vad Ior-sk och bitter jag är. Men – som sagt – livet är hårt för en fyra-dagisbarns-mor. Jag ÄR just nu lite bitter. Och förmodligen är detta inte det bästa av forum att outa det, men nu gör jag det. 
Likväl har jag fyra sjukt mäktiga små grabbar att stoltsera med, de gör mig – oss – knäsvag(a) tjogtals gånger dagligen. Tackolov. Värt varenda sekund av ålder. Därav – bildfest!:
Bild
Vi bestämde, att nu är det vår. Mycket tyder ju på det. Samtidigt som denna Ior inte tar ut något i förskott – speaking from (horrible!) experience. Tack, Gudfar/onkel/bror, och tillikas fru för de magiska pjucken / nallarna – de sover med dem i sängen. Hur fräscht det är, vet jag inte.)

Bild
Skorna på. Rufus i Jordans, och Malcolm. Den sistnämnde i Vans.

Bild
Silas. Så enormt nöjd med dojjorna (som i ärlighetens namn är lite för små, men who cares? Vill man vara fin….)

Bild
Herding the lambs

Bild
Alla fyra lammen.

Bild
Och Rufus. På grönbete i lördags, med Charlotte.

Bild
Och igen. Med Charlotte ❤ (tillika fotograf)

Bild
Encore une fois

Bild
Silas (Bitser) (@ charlotte)

Bild
En liten fårhund. Kanske att man kan få lite assistans i herdandet så småningom….

That’s all, folks!

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s