Den fråga jag ställer mig dagligen. 
Jag har ingen längtan tillbaka till pre-mamma-världen; alltså den där (reklamarditon) man bara räknas (i alla fall som kvinna) om man är under 30 (med några få, fina, fantastiska undantag), och som sagt – föga unikt för mig, men man (jag) blir (blev) inte en riktig, vettig människa förrän jag blev en mamma. Tillvaron vändes uppochner på ett fabulöst vis, perspektiven har förflyttades, idealen, drömmarna och hela tankesättet är komplett annorlunda. 
Men: duger jag till – som något annat än som mamma? Det tvivlar jag så klart på, eftersom det är det enda jag vet att jag kan numera (tror jag). 
Innerst inne vet jag ju att det finns så mycket mer som jag behärskar (även om tvivlens käftar krampaktigt griper tag om my skinny neck emellanåt). Men det kan det ju så här drygt 5,5 år senare inte vara så många andra som vet. Därav knappt jag själv.
Ska jag skola om mig? Till..? (barnmorska, plastikkirurg, bildlärare, skribent, antikvarie… – vad??) Det finns tusen saker jag hade kunnat tänka mig att bli när jag var yngre. Fast saken är den, att jag inte behärskade ett mer omfattande tänkande, före runt 30 års ålder, av många olika skäl. 
Jag vet att det jag gör och är är viktigt. Samtidigt vill jag inte sitta här om typ 12-15 år och fortfarande inte vara något annat än en mor.
Men jag har liksom glömt bort hur man gör något annat. Har nog hamnat i en själslig svacka i och med dessa tankar. Det är svårt att skriva, det är faktiskt skitsvårt att göra någonting, för tankarna maler (om det nu var någon som undrade var fan jag håller hus… Jag är precis här. I min grop.)