It’s been a while. Och precis som jag kanske borde ha lärt mig av livets diverse läxor (redovisningar i skolan, där jag alltid ursäktade mig med allsköns undermåliga undanflykter, eller helt enkelt – förr i tiden: man kan inte, bör inte, SKA inte komma med ursäkter, once man är på estraden. Jag vet.) Faktum kvarstår: jag önskar (innerligt!) att jag inte satt här, vid min kära dator (/skötrum/lekrum/blöjlager) och försökte förklara för er att jag har haft häcken full. Hell – det har man (alla) alltid. Ju.
Dock är det som så, att mitt full time arbete med fyra små hooligans är dubbelt så krävande när fadern är hemifrån. En hårt arbetande man – alltid, men nu snackar vi först två dygn hemifrån, och sedan sex dygn. Morgnar och kvällar blir avsevärt mer hektiska. Men jävlar, vad roliga de är, gossebarnen.
Faderns frånvaro inleddes – passande nog – med sjuka tvillingar. Ögoninfektion (i stereo) och feber. Men se’n har alla varit starka. Och – jag menar inte att låta alltför stursk: många av de flesta normala människor skulle nog däcka efter en halvtimme i vårt morgonhem, men jag är ju van. Jag har förstått av mina närmaste familjemedlemmar (typ syskon; mormor är för snäll för att våga säga något), att en stund i här kan vara ganska ansträngande. Jag kanske är dövstum – detta har i princip helt förbigått mig. Vissa av ens sinnen liksom avtrubbas när man lever uti ett marathon.

Jag summerar för enkelhetens skull den senaste veckan i bilder (som säger mer än blaa…)

Äh, Photoshop, FTW – this is us. Med snus, vinglas et al (fredagkväll – OBS!)

Snillen x 3 spekulerar. Ibland slår han till, storebror DaddyMac och är gullunge No. 1.

Och de här snubbarna, asså…. Lunch doggy style – whroof, whroof!

Fyra i rad i skötrummet/arbetsrummet/lego entertainment centre à la Youtube.

Lördag förmiddag. Fadern har återvänt. Lorden, eller MegaLorden, som han nu föredrar att bli kallad (eftersom han är tillbaka i Megalodonträsket), är djupt besviken över att han inte ska få oerhörda mängder av lördagsgodis (eftersom mamma och pappa läser tidningen, och är chockade över de nyaste sockerrönen. Kanske mest nere över att hans Tourettes-morsa outat att vi ska dra ner på socker. Fört till protokollet: man behöver inte berätta precis allt för sina barn.)

Later, folks!