Vi bor i Enskede. Ett reklamar- och kulturtillhåll. Man träffar någon bekant, eller ’kompis från förr’, på den tiden när det viktigaste i livet var att få åka till Cannes på reklamfrotterarbaluns, det är roligt, man kramas, och pratar, och försöker summera varandras senaste 10 år. Man vinner. Om tävlingen nu går ut på att ha ’skaffat’ (…) flest barn på kortast tid – och att ha helomvänt sin lifestyle så radikalt som möjligt. Man försöker förklara att livet är roligt, spännande, förväntansfullt, och så länge som alla mår hyfsat, mest härligt. Men också intensivt – som fan. Ibland så pass intensivt, så att de 400-meterslopp man kutade i sin ungdom, var en krill i Stilla Havet. Om ens det. Det är i detta skede orden yppas: ’Men du är så rik..!’ ’samt ’Tänk, vad roligt det blir se’n!’

Die Antwoord ’Rich Bitch’

Jo, ja. Jag känner mig oerhört rik, på så många sätt. Det gör jag verkligen, älskade ungar, när ni sitter med era O’boyindränkta fjunmustascher och läser detta om ett tiotal år. Samtidigt är jag verkligen urafattig – i ordets ursprungliga, monetära bemärkelse. Jag har inget jobb, förutom att rodda ett 8-mannahushåll, är därtill sjukskriven eftersom detta ’jobb’ mer eller mindre sugit musten ur varenda muskulär glykogendepå samt själslig förmåga till initiativtagande utöver tvättvikning, inköpslistor, smutstvätthögar och blöjtunnor. För detta inkasserar jag 7.000:- per månad, dvs ungefär en dryg tredjedel av våra matkostnader (och OBS! Det är alldeles fantastiskt att vi bor i Sverige, och att jag i min situation ens får en endaste spänn..!) Nu är jag gift med en man, som tjänar desto mer, för att ta hand om sjuka människor. Och vi delar på allt. Likväl är det inte så kul att inte tjäna sina egna stålar.

Se bara så lycklig hon är, Paris..! Brunbränd, fräsch, slank och lycklig.

Jag kan emellanåt förefalla lite pucko, men så dum är jag inte att jag tror att pengar gör en lycklig. Dock kan jag säga, för er som inte visste det; inga pengar gör en om inte olycklig, så i alla fall ofri.

Och detta med att alla säger att allt ska bli så kul ’se’n’ – fan, det är ju så kul det KAN bli – NU! Alltså vi skrattar så vi kiknar i varje dag. Och stönar. Och suckar. Att bo i ett hus med fyra (ibland fler) temperamentsfulla och små individer är utmanande. När alla gastar på en och samma gång, känns det som om mitt burnt out (ordet ’utbränd’ är svårt att ta i mun, eller hand) huvud ska spricka. Dock blir jag lite förgrymmad över att alla måste ha så bråttom att skynda in i framtiden – det är inte därför man ’skaffar’ (ett mycket komplext uttryck för att föra vidare sin och sin makes genbank) barn. Från det att embryot härbärgerar ens livmoder, är livet en oro. Ska hen klara sig? Och se’n – kommer hen bli mobbad på dagis? I skolan? Kommer barnet klara av matten? (I högstadiet:) komma i tid? Fortsätta med sin idrottsliga aktivitet, eller hoppa av och börja hascha? Se’n: Hitta bostad? Komma in på rätt utbildning? Klara sig på sina studielån? Kunna få barn? Få förbli friskt..? And on it goes.

Jag har inte bråttom in i nästa eller näst-nästa årtionde. Jag försöker carpa diem, i den mån det går.
Jag önskar innerligt att jag ska kunna jobba upp mig själv till ett läge när jag inte enbart är en mamma, utan också någonting annat. Det är väl där profetian gärna får besannas. Det blir bättre se’n.